Så lika är Sannfinländarna och Sverigedemokraterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-04-21 | Publicerad 2011-04-20

Debattörerna: Partierna lockar lågutbildade män som känner sig hotade av förändringar

Kommer Sannfinländarna att ta plats i en finländsk regering, och kommer det i så fall att ske tillsammans med Socialdemokraterna? Det skulle i så fall bli det första landet i Europa där detta inträffar sedan Slovakien bildade regering med högerpopulister 2006. Något som lär väcka reaktioner från andra socialdemokratiska partier, Slovakien blev uteslutna ur europeiska socialdemokratiska partiet (PES).  Det normala är att det är högerpartierna som samarbetar, inte vänstern. 

Framgångarna för Sannfinländarna i det finländska valet är det senaste beviset för att vi har en högerpopulistisk partigrupp i Europa som växer och som är här för att stanna. Den här typen av partier sitter nu i parlamenten i nästan alla länder i Europa och även där de hamnat under gränsen, som i Tyskland, finns starka regionala aktörer. 

Många vill betona skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och Sannfinländarna. De finns, men likheterna är uppenbara. Det rör sig om värdekonservativa partier som framför allt lockar lågutbildade män som känner sig hotade av förändringar, globaliseringen och ett allt mindre homogent samhälle.

Att de sedan inte så gärna samarbetar med varandra är förstås uppenbart. Det är svårt att se att de skulle ha särskilt mycket att vinna på det och det ligger i sakens natur att nationalistiska partier inte bryr sig så mycket om andra länder. Inte ens i EU-parlamentet, där en högerpopulistisk grupp skulle vara nyckeln till mer talartid och pengar, har partierna lyckats hålla sams någon längre period. Sannfinländarna har bestämt avvisat allt samarbete med Dansk Folkeparti och svenska SD (däremot har de inte gjort några liknande uttalanden om norska Fremskrittspartiet). 

Däremot träffas partierna under mer informella former, numera ofta för att diskutera sin gemensamma kamp mot islam. Under sådana möten kan de ventilera frågor som nödvändigheten av att hålla Turkiet utanför EU och om det går att påverka EU att införa ett förbud för moskéer med minareter (vilket går emot innebörden av Lissabonfördraget). Nätverket har vuxit internationellt och numera ingår även israeliska och amerikanska representanter (Tea Party-rörelsen).

De europeiska högerpopulisterna förespråkar oftast en stark stat och en hög välfärd, alltså driver de snarare en vänsterlinje i ekonomiska frågor, SD något mer än Sannfinländarna som ligger snäppet mer åt höger. Fast välfärden ska fördelas på etnisk grund, den egna befolkningen ska ha företräde.

Sammanfattningsvis kan man säga att partierna tar arbetarväljare och bedriver högerpolitik. Klassröstandet minskar, många som tidigare röstat med Socialdemokraterna tycker inte skillnaderna mellan de politiska blocken är så tydliga. De röstar mot etablissemanget, med högerpopulisterna.

Den största skillnaden mellan SD och Sannfinländarna är partiernas bakgrund. SD uppstod ju i miljöer präglade av nazism och fascism medan Sannfinländarna skapades ur resterna av det havererade Landsbygdspartiet, närmast en motsvarighet till Centerpartiet som under Veikko Wennamos ledning blev allt mer populistiskt. SD:s bakgrund har försvårat för partiet att bli en del av etablissemanget. Men med tiden spelar rötterna allt mindre roll, Pia Kjaersgaard har övergett en tidigare skeptisk hållning och räckt ut handen, vi skulle inte bli alltför förvånade om Timo Soino snart gör det samma.

En stötesten är möjligen Sannfinländarnas negativa inställning till svenskar. Men det kanske får gå så länge de håller sig på rätt sida om Östersjön.

Anna-Lena Lodenius
Mats Wingborg