Skyll inte på andra för Durbanfiaskot
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-12-13
Debattören: Nu måste Sveriges regering visa ansvar på hemmaplan
Många har slitit hårt för att ta klimatförhandlingarna framåt. Det är viktigt för alla oss som tror på internationella överenskommelser.
Men resultatet av förhandlingarna i Durban är helt otillräckligt för att skydda människor och rädda vår planet. Det är ett uppfordrande lyckat misslyckande som inte garanterar att utsläppen minskar, varken så som vetenskapen och vår planet kräver eller som länderna tidigare utlovat. Det ger inte heller vid handen hur ambitionsnivåerna ska kunna höjas under kommande år. Och det är av yttersta vikt för att vi ska ha någon chans att nå 2-gradersmålet.
Ett mål som i sig, tyder nu allt på, egentligen skulle behöva skärpas.
Jag har liten förståelse för att det är så svårt att känna ett gemensamt ansvar och erkänna gemensamma misslyckanden. Att det ska vara så svårt att bygga broar till jobb och välfärd och samtidigt rädda vår framtid. Det borde det vara enkelt att känna ansvar för.
Men att skylla på varandra leder till en återvändsgränd. Detta är ett gemensamt ansvar och ett gemensamt misslyckande. Var och en måste nu sätta in sig själv i den större bilden.
EU och dess klimatkommissionär Connie Hedegaard har överraskat positivt. EU drev igenom en ny period med Kyotoprotokollet. Det är oerhört viktigt för att hålla ihop idén med att industriländerna tar på sig ansvar för de utsläpp de gjort. EU drev också på för skrivningarna om ett mer lagligt ramverk.
Att EU, fem i tolv, skaffade sig en delvis ny strategi och arbetat med att bygga upp relationen med utvecklingsländerna är glädjande. Om detta hade skett redan under det svenska ordförandeskapet 2009 när förhandlingarna hölls i Köpenhamn kanske vi hade hunnit längre i dag.
Men tyvärr saknas det viktigaste i EU:s strategi. Nämligen att visa ansvar på hemmaplan.
Vi måste nu tänka globalt men agera lokalt. Vi ska jobba vidare på den internationella arenan men framförallt visa ansvar på hemmaplan. Inom EU och inom Sverige.
Den svenska regeringen en hel del kvar att göra. Till exempel duger det inte att plocka bort skatt på handelsgödsel, ett effektivt instrument för att minska jordbrukets klimatpåverkan. Det duger inte att ta bort statliga stöd för lokala klimatinvesteringar som fått i gång lokal omställning och minskat utsläppen med två miljoner ton koldioxid per år. Det duger inte att blunda för transportsektorns stora utsläpp.
Det duger inte att, som miljöminister Lena Ek (C) gjorde, kräva att Kyotoprotokollets alla överskott av utsläppskrediter ska klippas sönder utan att berätta hur Sverige tänker göra. Man måste kunna lita på att de utsläppsminskningar som Sverige gjort inte blir ogjorda när vi säljer vårt överskott.
Och ett är säkert, det duger inte att EU enbart tar på sig utsläppsminskningar med 20 procent till 2020. Så miljöminister Lena Ek och klimatkommissionär Connie Hedegaard har en del jobb kvar på hemmaplan.
Efter tre misslyckanden borde det vara värt att pröva en ny strategi i förhandlingarna. En som bygger mindre på hot och mer på förtroende och respekt genom att visa ansvar på hemmaplan. På allvar sätta fart med offensiva investeringar i förnybart, i infrastruktur och energieffektivisering. Visa på att progressivitet och klimatomställning tjänar oss väl, stärker vår konkurrenskraft, bygger broar till jobb och välfärd, räddar vår planet och visar inte minst de fattigare länderna i världen, att vi tar vårt ansvar. Att vi sätter in oss själva i den större bilden. Världen kan inte vänta.
Matilda Ernkrans
Matilda Ernkrans