Dokusåpor märker deltagarna för livet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-08-22 | Publicerad 2009-11-22
Big Brother-Lisa: Vem skäms mest när täcket guppat klart i ”Paradise hotel”?
Det var med en nästan uppspelt känsla jag tryckte på play för att se årets första avsnitt av ”Paradise hotel”. Den enda jag visste skulle medverka i programmet var Jackie, det räckte gott för att väcka min nyfikenhet. Det krävs ingen mastermind för att förstå vad programmet går ut på, deltagarna ska varje vecka hitta någon att dela rum och givetvis säng med. Redan där höjs förväntningarna på vad man kommer få ta del av under spelets gång.
2002 steg jag själv nervöst in i dokusåpans värld och kom att spendera veckor instängd i ett unket hus. Och rent miljömässigt drog jag en nitlott, att sola rattarna bland hunkar i Mexiko ser betydligt softare ut. Jag var nog på min tid den enda blondinen som självmant hade sökt till ”Big brother”, de flesta andra blev tillfrågade av diverse flickfotografer. Jag var helt enkelt, på gott och ont, tillräckligt snygg och galen för att ta mig in alldeles själv. Precis som Jackie garanterat hade gjort om hon inte blivit headhuntad.
Att det är människor av speciell karaktär, och förmodligen med viss personlighetsstörning, som kommer med i den här typen av serier är enkelt att förstå. Impulsiva, spexiga och gränslösa individer gör bra tv och levererar de ändå inte som tänkt, släng in ett par vinare och saken är biff. Spritorgier och guppande täcken är nämligen inte bara fullt naturliga inslag i dagens såpor utan snarare ett krav. Det är ju knappast någon i?dag som höjer på ögonbrynet över tappade handdukar och grövre slagets hångel. År 2002 var det dock inte lika acceptabelt och de saker jag ställde till med under min ganska korta period i ”Big brother”-huset kommer jag nog för alltid bli påmind om.
Jag tänker på Jackie och på de andra som med största sannolikhet kommer att gå lite längre än nödvändigt och planerat i nationell tv, och undrar om de tar mer skada av den här tiden än vad man förstår? Kommer Jackies far, som hon önskar, i slutändan att vara den som skäms mest över hennes tvivelaktiga beteende, eller blir det hon själv?
Varför jag som 21-åring hade ett sådant bekräftelsebehov och en så stark önskan att höras och synas har jag fortfarande inget bra svar på. Vad jag däremot vet och genom erfarenhet har lärt mig är att 15 minuter i rampljuset inte räcker för någon som jag. Mycket vill ha mer och ärligt talat, för mig spelade det ingen roll hur hårt jag än försökte intala mig själv (men mest andra) att det var en kul grej och att alla snart har glömt mig: Det var ändå tråkigt när månaderna gick och jag inte längre blev igenkänd.
Tyckte jag då. I?dag sju år senare känns det bra. Väldigt bra faktiskt. För även om jag aldrig har ångrat min medverkan, det är inte min stil vet ni, så vill jag helst att folk ska se mig som mer än bara hon som visade tutten i bikten.
För att återgå till allas vår Jackie så skiter jag i om det är rätt eller fel rent moraliskt att låta henne vara med, och jag aktar mig noga för att kasta sten i glashus.
Däremot kan jag undra ifall hon och de andra, liksom vi i ”Big brother”, fick träffa en psykolog innan start och vem denne i så fall var som ansåg att lilla Jackie på nitton år och med tydliga personliga issues var lämplig för rollen som singel i paradiset. I det paradis där alkoholen flödar och frestelserna utan tvekan kommer att bli för svåra att motstå. Speciellt för en tjej som låter sin rumskompis veta hur ”jävla översexuell” hon blir på fyllan, bara minuter före vi tittare som så många gånger får hålla andan bakom våra skämskuddar och ser det vi hatar att älska; gupp, gupp, gupp.
Att killen i fråga aldrig mer kommer att få ligga efter att ha låtit alla se och framför allt höra, av vilken kaliber han är i sänghalmen, det är en annan historia.
Lisa Broberg