Piller mot sexuell olust – en dålig idé

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-08-19 | Publicerad 2015-06-26

Psykolog: ”Kvinnligt viagra” löser inte problemet – och ger dålig effekt

DEBATT. Snart kan världen få sitt kvinnliga Viagra; flibanserin. USA blir först ut med att godkänna det lilla rosa (givetvis) pillret. Många menar att detta är bra ur jämställdhetssynvinkel, äntligen ett sexfrämjande medel för kvinnor. Att kalla det för kvinnlig motsvarighet till Viagra är egentligen fel, eftersom Viagra ges till män som känner lust men som har svårt att få eller bibehålla en erektion. Flibanserin ska i stället hjälpa kvinnor att få ökad sexuell lust genom att höja och sänka nivån av olika signalsubstanser i hjärnan.

Bristande sexuell lust är ett vanligt problem i relationer, hos kvinnor det absolut vanligaste. Så då är det väl bra med en lusthöjande medicin. Typ, hurra? Eller?

När man talar om sexuella svårigheter i allmänhet och bristande sexuell lust i synnerhet är det relevant att fundera över orsaker. Sexuella svårigheter kan bero på:

psykologiska faktorer

fysiologiska eller medicinska faktorer

problem som är relaterade till ens partner/partners

problem som är relaterade till samhälleliga, politiska eller ekonomiska faktorer

Med en lansering av flibanserin antar man att låg lust är något som kan rättas till genom att ändra på den kemiska balansen i hjärnan. Man bortser helt från det faktum att bristande lust kan ha orsaker som ligger utanför individen. Medicinen patologiserar dessutom den helt normala variationen i sexuell lust som finns mellan olika människor eller under olika perioder i livet.

Skulle man kunna tänka sig att låg lust kan ha att göra med att kvinnor utför tre gånger så mycket hushållsarbete som män? Skulle man kunna man tänka sig att låg lust har att göra med att kvinnor vabbar barn och vårdar gamla föräldrar mer? Skulle man kunna man tänka sig att låg lust har att göra med att kvinnors arbete är så nedvärderat att de tjänar tragiska 83 procent av vad männen gör och att kvinnodominerade yrken har lägre löner generellt? Och skulle man kunna man tänka sig att allt detta leder en högre grad av stress, oro, ångest, nedstämdhet? Och är det rimligt att anta att man inte blir så där superkåt av psykisk ohälsa?

Det faktum att kvinnorollen är så konstruerad kring omsorg, att finnas till för andra, spelar också en avgörande roll. Att man skolas in i att inte vara den som tar för sig i det sexuella mötet och att ens egen lust inte har ett värde i sig själv, utan främst i relation till någon annans lust. Att man inte får vara ett sexuellt begärande subjekt i sin egen rätt. Och: eftersom den heterosexuella praktiken är fascinerande penetrationsfixerad är det också rimligt att detta påverkar alla de kvinnor som inte kan nå orgasm enbart av kombinationen penis i vagina (runt 50 procent).

Dessutom är effekten av flibanserin patetiskt låg. I de studier som gjorts rapporterade kvinnor som tog medlet att de i genomsnitt hade 4,4 ”tillfredställande sexuella upplevelser” per månad. Detta ska jämföras med de som fick placebo, vilka rapporterade 3,7 ”tillfredställande etc” per månad. Innan studien började låg snittet totalt på 2,7. Effekten är alltså 0,7 ”tillfredställande etc” mer i månaden jämfört med placebo. Alltså inte ens en hel sexuell upplevelse. Dessutom har flibanserin en rad biverkningar som yrsel, sömnighet och illamående. Man måste ta medicinen varje dag, och man bör inte dricka alkohol eller ta p-piller ihop med den.

Att förlägga strukturella problem till individer är inte ovanligt. Det är något vi ser i politiken varenda dag. Det är ju liksom mer bekvämt. Det är klart att det kan finnas kvinnliga helnykterister med ett isolerat lustproblem som kan få en mild effekt av flibanserin. Men annars blir det ungefär lika rimligt som att ge amfetamin till en utbränd.

Jenny Jägerfeld