Vänsterpartiet är inte drogliberala

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-12

Alice Åström (V): Kampen ska vara mot narkotikan – inte narkomanerna

Justitieminister Beatrice Asks utspel (Aftonbladet 23 juli) om att Vänsterpartiet förespråkar en drogliberal politik är inget annat än ett krystat försök att misstänkliggöra ambitioner som avsevärt skulle förbättra situationen för landets missbrukare.

Vänsterpartiet står för en restriktiv narkotikapolitik som syftar till att förebygga missbruksproblem, minska tillgången på narkotika och ge snabb och väl anpassad hjälp till den som vill sluta missbruka. Men vi tror, till skillnad från den sittande regeringen, att det krävs mer än polisiära åtgärder för att lösa narkotikaproblemet.

En viktig del i arbetet med att göra narkotikapolitiken bättre är att avskaffa förbudet mot eget bruk. Förbudet infördes 1988 och fem år senare skärptes straffet från böter till fängelse för att göra det möjligt för polisen att ta urinprover på misstänkta. Urinproverna har sedan dess i praktiken varit ett sätt för polisen att bättra på sin statistik när det gäller narkotikabrott. Mycket sällan leder urinproven till vård och behandling. Inte heller till någon påföljd. Lagen är stigmatiserande.

När samhället misslyckats med att stödja människor med problem pekas de nu istället ut som kriminella. Dessa får en stämpel som stöter ut dem ur samhällsgemenskapen, vilket ibland leder till ökat missbruk. Personer med missbruksproblem drar sig då i större utsträckning för att söka hjälp. Kriminaliseringen leder också till ett arbetssätt inom polisen, som inte är särskilt lyckat för att förebygga missbruk. Polisen har under senare år fokuserat alltmer på den enskilde missbrukaren, genom urinprov som oftast inte leder till något annat än ytterligare en repressiv insats, medan man har minskat fokus på langningen.

Avkriminaliseringen syftar till att flytta fokus från att jaga individen till att hjälpa henne eller honom. Det som ska jagas är istället narkotikan. Vänsterpartiet är inte ensamma om denna hållning, varken i Sverige eller internationellt. Ett exempel är Portugal där man avkriminaliserat bruk av narkotika. Efter tio år visar utvärderingen i Portugal av insatsen att man nu har fler personer i behandling än någonsin tidigare. Självklart är inte alla problem lösta, men genom att se till att människor faktiskt får behandling istället för att utsättas för repressiva åtgärder, har man kommit en bit på väg mot målet om att minska narkotikans skadeverkningar.

Ett annat exempel är den före detta nationella narkotikasamordnaren Björn Fries och narkotikaforskaren Björn Johnsons svar till Beatrice Ask (Aftonbladet den 8 augusti). Även de ser problem med konsumtionsförbudet och menar att regeringen driver en populistisk narkotikapolitik istället för att satsa på insatser som gör skillnad i verkligheten.

Det finns all anledning att satsa på en mer effektiv bekämpning av narkotikan. Tullen måste stoppa smugglingen. Polisen måste bedriva ett effektivt arbete mot langningen. Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting när det gäller avgiftning, vård, uppföljning med mera måste fungera bättre än i dag. Vi har krävt en vårdgaranti som ger rätt till påbörjad vård och behandling inom sju dagar från det man har sökt hjälp. Fler av kriminalvårdens klienter måste erbjudas vård och behandling. Det ska finnas tydliga krav på myndigheter om att samverka för att förhindra att barn och ungdomar någonsin börjar använda narkotika. Det återstår mycket att göra och Vänsterpartiet arbetar för allt detta.

Kriminaliseringen av det egna bruket har blivit kontraproduktivt. Verkligheten är inte så enkel att man kan stoppa alla problem med förbud och repression. Istället måste vi se till vad som vad som verkligen fungerar om vi ska kunna minska droganvändningen.

Alice Åström
Vice partiordförande (V)

Karin Rågsjö
Stockholm (V)