Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

Gör upp med den sexuella skamkulturen

Författaren Louise Persson: Lagen borde inte lägga sig i vad myndiga och samtyckande människor gör

Kasta sten på de skändliga eller märk jävlarna! Nej, det tillhör väl en gammaltestamentlig syn som ingen modern upplyst människa skulle vilja mena på allvar? Var inte så säker på den saken, för när sexköpslagen försvaras blottas ofta en underliggande hierarkisk och normativ syn på vår sexualitet och våra sexuella handlingar.

Det förvånar mig därför inte heller att justitieminister Beatrice Ask, när hon får frågan om vi inte ska ta och införa ett ”skampålesystem” för sexköpare att jo, man skulle kunna skicka sexköpsdomarna i speciellt färgade kuvert, eller till och med innan dom har fallit!

Färgade kuvert låter måhända mindre blodigt än att bokstavligt kasta sten på folk, men det är frågan om exakt samma slags tankestruktur och inrotade föreställningar om sexuella hierarkier och skambeläggande av det avvikande som tar sig uttryck. Att märka och stämpla folk har onekligen visat sig effektivt genom historien, men är det verkligen en metod som ett modernt samhälle bör upprepa? Bör vi inte i stället ägna oss att diskutera skamkulturen och de föreställningar som den vilar på?

Kärlek är finare än kåthet. Att betala för sex är därför dåligt och gratis sex att föredra – man ger ju av kärlek heter det. Kärlek mellan par i stadiga relationer anses självklart eftersträvansvärt och polyamorösa förhållanden, eller att ha många partners, ses som konstigheter – det blir oreda i kärleksåtagandet. Att vara en person som därför säljer eller köper sex medför en rad stigmatiserande och patologiska omdömen, eftersom det antas vara något fel på en sådan person.

Synen på prostitution har historiskt förändrats och bytt skepnad, den utgör en perfekt illustration på detta kvardröjande behov av sexuella hierarkier. Historiskt sett har horan i det västerländska samhället setts som den som bär skam, och det som utgör horstigmat. Skammen var kopplad till den patriarkala tradition som formulerade den kvinnliga sexualiteten som något att behärska och kontrollera. Fri kärlek för kvinnor sabbade den idén, och horan blev en symbol för den otyglade sexualiteten, och den som struntar i äktenskapets helgd. En idé om den rena, jungfruliga marken som är kvinnors livmoder, kom till stånd i en patriarkal värld för att göra skillnad mellan madonnor och horor. En man betraktades som offer för sin sexualitet och i praktiken som horans offer. Det var därför man förr straffade sexarbetare, inte sexköpare. Motivet till att man i Sverige kriminaliserade köparen var för att flytta över skuldbördan till männen. Med detta blev horan istället offer för det patriarkala förtrycket.

Frågan är om det är rimligt?

Denna strikt hierarkiska skamkultur vi lever med blir sällan ifrågasatt i grund, få ställer frågan om staten verkligen bör ha rätt att bestämma hur myndiga och samtyckande människor har sex. Vi diskuterar gärna andra kulturers skam- och hedersbegrep, men vi måste nog dessvärre också granska vår egen kultur och hur den påverkar. Under sken att debatten handlar om ”sexuell frihet” fokuseras den påfallande ofta istället på vilka grupper och handlingar som ska kunna skambeläggas och vilka som möjligen ska få ynnesten att befrias från skam. För bara 30 år sedan var exempelvis homosexuella relationer och handlingar avskydda och lagstiftningen speglade också detta. Det har förändrats, men själva förekomsten av hierarkiska föreställningar tycks fortfarande vara vägledande för hur sexuella relationer lagstiftas om. Istället för att anamma en universellt tillåtande syn – och med den avstå från att lägga oss i vad myndiga och samtyckande människor gör – verkar vi bara förmögna att hantera och tolerera en grupp människor i taget och bara genom högljudda protester och marscher ut ur garderober.

Det är allt annat än tolerant och insiktsfullt. Vi, bör som Voltaire yttrade, krossa den skändliga, men här handlar om att göra upp med den sexuella skamkulturen och förpassa den till historiens skräphög. Vi ska inte ägna oss åt att brännmärka fredliga individer för att de inte passar in i den.

Louise Persson

Bloggare, utredare och författare till boken ”Klassisk feminism”