Polisens metoder bryter mot lagen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-15
Försvarsadvokater: Brottsprovokation är rättsosäkert
I media har nyligen uppmärksammats att svensk polis, i syfte att få en person misstänkt för grov mordbrand att avslöja sig själv, iscensatt en alltigenom påhittad anställningsintervju i Holland. Enligt uppgift skall bakgrunden till agerandet vara att polisen varit övertygad om att personen i fråga var skyldig men att man inte kunde bevisa detta på annat sätt än att försöka lura den misstänkte gärningsmannen att avslöja sig själv. Eller om man väljer att beskriva problemet på ett mer konkret sätt så gick det inte i det här fallet att följa lagen utan man var tvungen att använda sig av vad man förmodligen skulle beskriva som särskilda arbetsmetoder.
Polisens, och för all del även åklagarens, agerande väcker en rad intressanta frågor.
Låt oss inledningsvis ur ett allmänt perspektiv fundera över polisens arbetsmetoder. I rättegångsbalkens 23 kapitel finns regler för hur polisen får agera mot en enskild brottsmisstänkt. En central bestämmelse i § 12 står att läsa: ”under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila.”
Vidare framgår av samma kapitel att den misstänkte har rätt att innan förhöret få kunskap om vad han är misstänkt för och att den som är misstänkt för brott inte har någon skyldighet att svara på frågor. Dessa grundläggande rättssäkerhetsregler var säkert ett problem för polisen. Man kunde inte ljuga i förhör och man ville inte tala om för personen att han var misstänkt för man insåg då att han sannolikt skulle använda sig av rätten att hålla truten.
Lösningen blev att ägna sig åt ett avancerat wallraffande innefattande iordningställande av en falsk hemsida och en påhittad anställningsintervju i annat land. Vips, så gällde plötsligt inte spelreglerna utan nu kunde polisen ljuga och förespegla ett välavlönat jobb på ett påhittat företag, möjligen i gråzonen till den ekonomiska brottsligheten.
Detta är en metod, vi kan tänka oss flera. Kanske ska man förklä en polis till präst eller psykolog i syfte att få personer att avslöja omständigheter som de tror att de lämnar till en person med tystnadsplikt? Eller ska man skicka in poliser på häkten och fängelser och under sken av att de är medintagna förmå häktade eller dömda att avslöja hemligheter? Vi vet inte var gränsen går om man accepterar att polisen använder sig av metoder som syftar till att kringgå de grundläggande rättssäkerhetsgarantier som lagen föreskriver. Vi förmodar att man tänker sig att försvara metoderna med att de är nödvändiga som ett led mot den organiserade brottsligheten, det brukar ju låta så.
Vad skall nu domstolen göra åt detta. Någon tänker kanske att tingsrätten kan säga att så här får det inte gå till och genom ett beslut inte tillåta upptagning av vittnesmålen från den påhittade anställningsintervjun. Det låter ju logiskt eftersom det verkar vara i strid med den svenska lagstiftningen. Tyvärr går det sannolikt inte eftersom vi i Sverige har en princip som brukar benämnas den fria bevisprövningens princip. Innebörden av denna princip är enkelt uttryckt att all bevisning som kan ha betydelse för domstolens prövning av en sak är tillåten och att domstolen i stället får värdera bevisningens styrka utifrån det sätt som den kommit till på. Här kan man väl då tänka sig att domstolen kan bedöma bevisvärdet på det som framkommit vid den så kallade anställningsintervjun som lågt.
Arbetsmetoder av det slag som beskrivs i denna artikel har förekommit under lång tid i andra länder. Det är inte en järv gissning att tänka sig att en polisman som har lagt upp den i artikeln beskrivna insatsen har varit på kurs i exempelvis England. Engelsk polis har under åren prövat alla möjliga metoder för att få till exempel misstänkta IRA-medlemmar att avslöja sig. Skillnaden i de fallen är dock att det finns möjligheter för domstolen att inte tillåta bevisning som tillkommit på ett rättsosäkert sätt. En möjlighet som alltså inte står den svenska domstolen till buds.
Det är uppenbart att svensk polis har influerats av utländska polismyndigheters arbetsmetoder. Domstolarnas verktygslåda har emellertid inte fyllts på i samma takt. Någon egentlig prövning av de polisiära arbetsmetoderna är därför svår att få till stånd. Särskilt som såväl åklagaren som polis ivrigt framhärdar starka sekretesskäl varje gång diskussioner uppstår om polisens arbetsmetoder. Det enda lilla trubbiga verktyg som står till buds är därför för domstolen att med stöd av artikel 6 i Europakonventionen hävda att den misstänktes mänskliga rättigheter har i så stor utsträckning kommit på skam att åtalet skall ogillas på den grunden.
Som försvarsadvokater med en oro över den skenande utvecklingen av polisens arbetsmetoder hoppas vi naturligtvis på det. Men vi anser också att det finns anledning att överväga om den fria bevisprövningens princip verkligen kan få stå kvar orörd samtidigt som lagstiftaren i rasande tempo utökar polisens metodmöjligheter. Om domstolen skulle ha en möjlighet att inte tillåta bevisning som framkommit på ett felaktigt sätt så skulle det innebära att åklagaren och polisen i varje enskilt fall där särskilda utredningsmetoder används skulle kunna motivera och argumentera för att rättssäkerheten inte i något skede kommit på skam.
Johan Eriksson
advokat
Lars Kruse
advokat