Amnesty på rätt spår i prostitutionsfrågan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-01-29

Petra Östergren: Sexarbetare har rätt att bestämma över sina liv

Under en tid har Amnesty International funderat på hur de ska ställa sig till prostitutionspolicy. Kriminalisering eller avkriminalisering? Men eftersom det är en känslig fråga har man valt att föra dessa diskussioner internt.

Nu har ett dokument läckt ut. Där framgår att organisationen är mot all slags kriminalisering av prostitution – så länge det rör sig om samtyckande vuxna och är utan inblandning av hot eller våld.

Mycket riktigt blir det ett jäkla liv.

I Sverige uttrycker Kvinnolobbyns ordförande Gertrud Åström sin bestörtning över att Amnesty inte tar direkt avstånd från prostitutionen. Hennes ryggmärg säger åt henne att gå ur organisationen direkt. Roks ordförande Angela Beausang säger att det är ett steg tillbaka så att ”det bara hoppar” om det. Prostitution är knappast någon charmig verksamhet.

Men frågan är vad som är framåt och vad som är bakåt. Trenden bland forskare och internationella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter är tydlig. Avkriminalisering och särskild lagstiftning som skyddar sexarbetare är att föredra, typ den som finns i Nya Zeeland. Den svenska modellen kritiseras för bristande resultat och ökad marginalisering av sexarbetare.

Samtidigt har Angela Beausang rätt. För samtidigt som Amnestys dokument läckte ut antog Europaparlementets Jämställdhetsutskott en rapport som förordar den svenska kriminaliseringsmodellen. Man drog slutsatsen att prostitution bidrar till och är en konsekvens av ojämställdhet, och menade att sexköpslagen är effektiv mot människohandel.

Inget av dessa dokument har direkt politisk verkan. Även om jämställdhetsrapporten antas av EU-parlamentet saknar den juridisk vikt. Prostitutionsfrågan sköter länderna själva. Och Amnesty har inte heller politisk makt. Men dokumenten illustrerar denna tvådelade trend: Å ena sidan kriminalisering av prostitutionsverksamhet, å andra sidan avkriminalisering.

Hur ska denna trend förstås?

På argumentationsnivå blir det tydligt att känslomässiga och ideologiska påståenden ställs mot forskningsbaserat resonemang och resultat. Men det är också uppenbart att här sker en kollision mellan idealistiska visioner och pragmatisk politik.

Kriminaliseringsförespråkare anser att negativa konsekvenser för individuella sexarbetare är av mindre värde än lagars positiva symboleffekter. Den andra sidan anser att även om inte prostitution nödvändigtvis är ”bra” så är marginaliserade personer skyddsvärda.

I grunden ligger dock en maktfråga. Vem ska bestämma över sexarbetares liv och villkor. Sexarbetare själva eller en politisk maktelit?

Amnesty är tydliga i förslaget. Mänskliga rättighetsprinciper kräver att beslutsfattare värderar vad de som är direkt berörda av ojämlikhet och diskriminering har att säga. En policy som ska förbättra resurssvagas situation får inte nedvärdera deras val eller kriminalisera de sammanhang de befinner sig i. Istället ska fokus ligga på strukturella problem som fattigdom. Denna slags policy menar man också är den som bäst ser till att ingen hamnar i eller ofrivilligt stannar i prostitutionen.

Frågan är därför vilka svenska Amnesty konsulterar i sin kommande konsultationsprocess. Pressekreteraren säger att de ska kontakta organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter. Men kommer även de som arbetar för sexarbetares rättigheter, som Rose Alliance eller RFSU:s nya nätverk, att bli inbjudna?

Svaret kan ge en indikation över var Sverige befinner sig i den större globala förändringen som prostitutionsdebatten kan placeras inom.

För allt fler människor protesterar mot överhögheter. Allt fler kräver både rättigheter och frihet. Även de som står utanför majoritetssamhällets normer. Jag är inte helt säker på att Sverige är redo att ta ett skutt i den riktningen.

Petra Östergren