En Quick-kommission vore helt meningslös
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-08-13 | Publicerad 2013-08-08
Maria Abrahamsson (M): Spara ordet ”rättsskandal” tills det behövs – som i styckmordsmålet
Efter Hannes Råstams beundransvärda grävjobb finns det inte mycket mer att granska i Quick-fallet. Vi vet i stort sett allt om hur och varför rättsprocesserna körde i diket. Den viktigaste lärdomen om hur liknande rättshaverier ska undvikas har redan dragits. Hovrättspresidenter, riksåklagaren, justitieministern och mediala aktörer är överens om att framtida misstänkta seriemordfall inte ska utredas av samma förundersökningsledare och samma åklagare.
Röster höjs nu för att en Quick-kommission behövs för att utkräva ansvar av dem som gjorde fel. Men från den aspekten är en kommission meningslös, eftersom eventuella tjänstefel av rättsapparatens olika aktörer sedan länge är preskriberade.
Också den roll som Sture Bergwall, dramats huvudperson, själv har spelat är vid det här laget känd in i minsta detalj. Utan hans sjukliga men starka drivkraft att ta på sig all skuld skulle han garanterat inte ha dömts för åtta mord. Quick fick som han ville och därför är det en stor överdrift att beteckna behandlingen av honom som århundradets rättsskandal, även om det självklart är djupt beklagligt att ett antal mördare förmodligen har gått fria på grund av att domstolarna godtog hans erkännanden som avgörande bevisning
Om man har det minsta sinne för proportioner sparar man ordet ”rättsskandal” till fall då personer mot sitt nekande har fått sina liv förstörda till följd av fel begångna av rättsväsendet. Är felen avsiktliga är saken desto mer upprörande. Just detta var vad som hände med ”allmänläkaren och obducenten”.
Till skillnad från Thomas Quick varken erkände de eller dömdes för brott. De friades från att 1984 ha styckmördat Catrine da Costa. Likväl fråntogs de sina läkarlegitimationer sedan domstol i Stockholm i domskälen skrivit att männen hade styckat den prostituerade da Costa. Någon som helst juridisk relevans att ta upp den frågan i domen fanns inte, den var inte föremål för prövning i målet och därför kunde männen inte heller försvara sig mot den fruktansvärda anklagelsen. Någon möjlighet att överklaga styckmordsbeskyllningen fanns inte heller. Männen hade ju friats från mordmisstankarna, och lagen medger inte att bara domskälen överklagas.
Det har snart gått 30 år och än i dag har ”allmänläkaren och obducenten” förvägrats möjligheten att få upprättelse för de infama och ärekränkande domskälen. Visst, för alla normala fall är det en rimlig princip att domsmotiveringar inte får överklagas, i annat fall öppnar man ett eldorado för rättshaverister.
Fast med tanke på vilka förödande konsekvenser juridiken fick för de inblandade i da Costa-fallet borde regering och riksdag överväga en möjlighet för medborgare att i särskilda fall överklaga också domskälen. Allt för att undvika fler liknande fall i framtiden. Detta ser jag som mer angeläget för att stärka den enskildas rättssäkerhet och Sveriges anseende som rättsstat än att tillsätta en dyrbar och i allt väsentligt onödig granskningskommission om vad som gick snett i Quick-fallet. För det vet vi.
Maria Abrahamsson