Hasse Aro och Sanna Lundell: Lagen mot stalkning måste användas mer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-11-07
Myndigheterna måste lära sig mer om förövarna
När Karin var 16 år gammal träffade hon sin blivande man. Äktenskapet varade några år tills Karin valde att lämna honom. Sedan dess har han förföljt henne.
I trettio år!
Maken gjorde akademisk karriär och blev professor. Han gifte om sig. Han blev ekonomiskt oberoende.
Trots det kunde han inte släppa Karin. Under alla år har han skrivit brev där han förklarat hur värdelös hon är. Han har fotograferat hennes hus. Han har hotat att komma på hennes konserter, vilket har gjort att hon ställt in dem.
För honom ska Karin aldrig få känna sig trygg.
Flera gånger har hon ansökt om kontaktförbud, som har avslagits. Just nu behandlas ännu en ansökan från Karin. Men hennes förhoppningar är inte stora.
Tilliten till att samhället kan hjälpa henne är borta.
Karin är ett av alla offer vi träffat när vi under ett års tid rest runt Sverige för att göra tv-programmet ”Stalkers”. Med egna ögon har vi sett hur den ett år gamla stalkerlagen fungerar i praktiken.
Vår slutsats är – det gör den inte.
För offren har den inte gett något trygghet. För förövarna är den ett lätt överkomligt hinder.
Kanske är det inte lagen i sig som är problemet.
Snarare det faktum att den inte används.
Varje offer vi träffar berättar samma sak. Hur de känner sig fullkomligt maktlösa. Utsatta och ensamma.
Niclas hade ett one-night-stand med en kvinna för tio år sedan. Sedan dess har hon stalkat honom. Förföljelsen blev allt intensivare när han träffade sin nuvarande sambo, Åsa. Kvinnan dömdes till kontaktförbud vilket hon överträdde. Ytterligare en dom för hemfridsbrott stoppade henne heller inte.
Pernilla har i tio år stalkats av sin ex-sambo. Han skickar hundratals sms, fyller hennes telefonsvarare och har till och med trakasserat hennes dotter.
Han är dömd flera gånger men fortsätter ändå. Just nu sitter han inne, men Pernilla fasar för när han släpps ut igen
Susanne i Norrland får otaliga paket med anonym avsändare och massor av sms från okända nummer. Vår efterforskning lyckades spåra en del av dem till hennes systers ex-sambo, från vilken systern flytt. Mannen har fått kontaktförbud mot Susanne och hennes man, men har överklagat.
Det är några av de offer vi möter i tv-programmet. Alla har sin unika historia, men känslan av att myndigheterna inte tar dem på allvar är gemensam.
Enligt Brå utsätts 150 000 människor för ”oönskad förföljelse” som lagtexten lyder. Första halvåret i år anmäldes över 400 fall. Knappt 40 har dömts.
Och de som döms får ofta korta straff och fortsätter sitt förföljande.
För offren finns ingen utväg. De tvingas anpassa sina liv efter förföljaren. När som helst dyker denne upp. I mejl, genom paket utan avsändare, anonyma smygtagna fotografier, på Facebook.
I de fall vi följt har vi konfronterat stalkaren. De kommer från alla samhällsklasser, det är kvinnor, män och till och med par, även om den vanligaste är en man som förföljer kvinnan som en gång hade fräckheten att lämna honom.
Trots alla olikheter har stalkarna reagerat på samma sätt vid konfrontationen. De har inte gjort något fel, de vill bara ha sin rätt. Eller ett svar. Eller en förklaring.
Flera av dem hävdar till och med att det är de som förföljts. De är offren.
Stalkning är en komplicerad fråga. De som utsätts är ofta helt oskyldiga. De som förföljer har sin egen världsbild med sin egen rättsuppfattning.
Vi tror att myndigheterna har en hel del kvar att lära om frågan.
De måste prioritera upp ärendena.
De måste agera snabbare.
De måste använda den nya lagstiftningen.
De måste följa upp fallen.
Hasse Aro
Sanna Lundell