”Mobbaren är borta, skrek de – är jag den ende som sörjer?”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-06
Bloggkungen har abdikerat – han var hård, men rättvis, skriver Sigge Eklund
Vi lever i en kändis- och utseendefixerad tid där unga människors liv i skrämmande utsträckning går ut på att fläka ut sig i tidningar och blogga och spruta ner varandra med champagne.
Hur vet jag det?
Jo, det har några av Sveriges bästa och mest respekterade skribenter berättat för mig. Yrsa Stenius, Göran Rosenberg och ett antal andra tunga namn har i olika artiklar och krönikor de senaste åren beskrivit hur exhibitionistisk vår samtid är på väg att bli och hur urholkad den är på värden.
Ni minns kanske Yrsa Stenius krönika i AB mars i år: ”Jag har börjat avsky den sammanblandning av privat och offentligt som i dag präglar vårt medieutbud generellt och som har nått sitt tragikomiska mästerskap i reality-tv.”
Eller Göran Rosenbergs i DN, juni 2006: ”aldrig förr har så många ägnat sig åt att systematiskt producera så mycket missförstånd om vem som kommunicerar vad och varför.”
Det var efter alla dessa utspel om ökad kändisfixering och ytlighet lätt att tro att det skulle utbryta ett allmänt jubel när det anlände en ny skribent till mediescenen som inte bara var lika oroad av samtidsutvecklingen som nämnda krönikörer, utan som- till skillnad från dem - lästes av 250 000 personer i den generation som berördes mest av kritiken.
Här fanns plötsligt en skribent som dagligen angrep just kändisfixeringen, sin egen inräknad, och som ägnade varje vaken timma åt att attackera sin generations exhibitionism, med sig själv som främsta måltavla. En skribent som - till skillnad från Stenius och Rosenberg m fl - faktiskt såg ut att kunna förändra unga människors syn på det som brukar kallas Stureplanskulturen. En skribent som fick sina unga läsare att skratta åt sig själva och som till och med fick dem att sätta skrattet i halsen ibland, när han fick dem att se allvaret i situationen.
Men Alex Schulman hann knappt inleda sitt bloggprojekt innan nytillträdde PO och en handfull andra makthavare utsatte honom för ett tryck som skulle varit vemsomhelst övermäktigt. Till slut hade han kallats mobbare så många gånger att han själv tycktes tro att han var en. Läser man hans avskedsmeddelande noggrant ser man att det inte är han som skriver, det är en uppskrämd version av honom.
Vad denne annars så orädde man var så rädd för mot slutet är fortfarande inte utrett, men jag gissar att det kan ha att göra med en rädsla för makt, för den makt som tilldelats honom så plötsligt. Det måste ha varit extremt krävande att leda en 250 000 man stor armé med ett så trubbigt och oprövat vapen som en blogg i sin hand.
Oavsett vilket sörjer jag att han slutade, eftersom jag upplever att han nästan alltid riktade sitt vapen åt rätt håll. I den bemärkelsen var han motsatsen till en mobbare.
Medan en mobbare skjuter neråt så sköt Schulman alltid uppåt: mot välbeställda brats, självgoda journalister och mediekåta kändisar. Han var - som man säger - hård men rättvis. Därav populariteten; hade hans 250.000 läsare inte känt att hans samtidskritik var motiverad hade de inte följt honom.
Dagen efter att Alex Schulman lade ner sitt vapen och abdikerade från bloggtronen hurrade Yrsa Stenius och Göran Rosenberg nyheten i kör i morgontidningarna. Mobbaren är borta, skrek de, från sina trygga plattformar.
Är jag den ende som omöjligt kan förstå varför dessa samtidskritiker hurrade? En kollega med långt större chans att bromsa samtidens förfall än dem själva hade precis givit upp. De borde sörjt mest av alla.
Sigge Eklund