”Media har fått blogg-skräck”

Det gör honom knappast unik i Sverige. Varje stor tidning med någon självaktning håller sig med en knippe krönikörer som man skulle kunna sätta exakt samma epitet på. De flesta av Alex Schulmans elakheter är dessutom tvistade satirer på kändisartiklar från kvällstidningarna.

Det som är unikt i debatten om Alex Schulman är knappast hans blogg. Utan det faktum att en nytillträdd pressombudsman, satt att vara yttrandefrihetens försvarare, kommenterar nyheterna om att han stänger sin blogg med orden: ”Det var på tiden.”

Och varnar för att om bloggare som Schulman får härja fritt kan det leda till lagstiftning.

Sug på den en stund. Tänk sedan motsvarande kommentar om en nedlagd tidning, en kolumnist som tvingas kasta in pennan, eller debattprogram som stängs.

”Det var på tiden.”

Tror inte det, va? Det skulle vara livstids förvisning ur mediedebatten för den debattör som dristade sig till en sådan åsikt.

Men bloggare är det av någon anledning fri jakt på. Varför är de så speciellt farliga i medieetablissemangets ögon?

Tänk om det inte är för vad de skriver. Utan för att medierna inte kan kontrollera dem?

Så här: Journalister har länge levt med ett viktigt privilegium. Vi har haft distributionsmonopol. Visst, vemsomhelst kan starta en tidning, men det kräver att du höstar upp med en halv miljard och köper ett tryckeri först. Alla har kunnat drömma om att äga en egen tv-kanal, men frekvensutrymmet i etern har varit begränsat till tre marksända tv-kanaler.

Det där distributionsmonopolet har gett journalistiken den totala agendasättarmakten. Vi sållar bland nyheter, debattörer och röster och bestämmer vilka som ska få synas på scenen. För publiken har det bara varit att sitta still i tv-soffan, hålla käften och lyssna på vår beskrivning av världen.

Så är det inte längre.

Med digitaliseringen av tv, internetexplosionen och framväxten av billiga produktionsverktyg för media bokstavligen talat inbyggt i mobiltelefonerna kan i dag vemsomhelst berätta vadsomhelst för vem de vill när de vill.

Distributionsmonopolet har fallit. Media kontrollerar inte längre vilka som får synas på scenen. Överallt i världen exploderar medborgarjournalistiken. Al Gore driver tv-kanalen Current TV, helt producerad av tittarna. I Sydkorea är webbtidningen Oh My News med 40 000 barfotajournalister en viktig röst i den politiska debatten. Bloggarna är bara början.

Uppenbarligen är det ett faktum som retar det journalistiska etablissemanget något alldeles oerhört. Hur ska mediescenen se ut om de som tillåts delta inte är VDN-märkta av journalister?

Eller är det i själva verket så att det inte bara retar journalister? Utan är rätt och slätt hotfullt? För det är ju en maktbas som är på väg att raseras. Och ingen etablerad makt har någonsin släppt ifrån sig sitt inflytande frivilligt.

Oavsett vad medieetablissemanget tycker är det här i alla fall en förlorad strid. Bloggen är inte död. Tvärtom. Vi ser visserligen en peak i läsandet av bloggar i Sverige. Men det handlar mer om att den första yran av att ha tillgång till en scen börjar mattas av. För att fortsätta locka publik måste bloggarna utvecklas, hitta nya tilltal och ämnen.

Och det kommer de att göra. I USA finns det i dag en blogg för varje stor mediesajt. Det finns politiska bloggar, nyhetsbloggar, skvallerbloggar, branschbloggar, vd-bloggar och modebloggar som har lika mycket inflytande som de traditionella mediekonkurrenterna. De drar lika mycket annonsintäkter på nätet som medieföretagen. Det finns blogghus, medieföretag med bara bloggare i sitt stall.

Och det finns förstås skandalbloggare, porrbloggare och rasistiska bloggare.

Jag tycker fortfarande inte att bloggandet är så dramatiskt. Det kommer att fortsätta utvecklas också i Sverige. Som alla i medier upptäcker bloggarna att nakenchocker säljer om man vill ha läsare. Men som alla i media också vet så kan man inte bara ägna sig åt nakenchocker om man vill ha ett reellt inflytande och trovärdighet.

I slutändan är det bra. I slutändan är det faktiskt en revolution. Antalet röster ökar, mediescenen demokratiseras.

Framför allt kommer vi inte att kunna göra något åt det, utan att dramatiskt förändra vår syn på yttrandefrihet. Och det tror jag inte Yrsa Stenius vill.