Kraven på sjukskrivning fullständigt omoraliska

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-26

Jobbet i primärvården ändrade läkarens syn på regeringens politik

”Jag har arbetat tre år som legitimerad läkare, framförallt i primärvården. Jag har arbetat vid diverse vårdcentraler på diverse orter. Innan jag kom ut i verkligheten såg jag med avsky på regeringens socialförsäkringspolitik, nu har jag en betydligt mer nyanserad bild.

Cirka två av tre sjukskrivningar handlar om ofta oförklarliga smärttillstånd, alternativt själsliga eller sociala problem. Ofta baserar sig dessa sjukintyg endast på patientens egna ord, som i någon mening upphöjs till sanning eftersom de är signerade av en läkare. Pressen från dessa patienter om sjukskrivning, med stundom förtäckta hot om anmälan samt ett generellt högt arbetstempo gör det svårt att "stå emot".

Jag fick av äldre kollegor på diverse vårdcentraler snabbt lära mig att man som läkare inte har råd att ta dessa konflikter alltför ofta, för att helt enkelt "överleva". Utländska kollegor chockas ofta initialt över detta svenska system.

Självklart är det ett betydligt mindre antal patienter (faktiskt en försvinnande del) än alla de som går sjukskrivna som faktiskt inte kan arbeta. Personligen upplever jag att det handlar om attityd till sin kropp och till att behöva arbeta med smärre krämpor.

Min uppfattning är att regeringens politik inte handlar om cancersjuka och svårt kroppsligt sjuka patienter, utan om just ovan nämnda två tredjedelar. Personligen tycker jag det är djupt hjärteskärande att dagligen se hårt arbetande, ofta äldre och ibland faktiskt svårt kroppsligt sjuka patienter, slita och försörja en annan mycket stor patientgrupp som faktiskt inte upplever att de orkar eller vill. För denna senare, ofta väldigt lättkränkta, patientgrupp finns tyvärr alltför ofta den grundläggande attityden att man minsann inte ska behöva acceptera att gå till ett arbete om man inte är helt frisk.

Det är lätt att förstå att med en sådan mer fortsatt utbredd uppfattning skulle landet helt stanna av. Den nyligen rapporterade kraftiga ökningen av unga med beviljad aktivitetsersättning, det vill säga ”förtidspension” är sannolikt bara en spegling av detta. Tyvärr är dessa 2/3 en ”patientkategori” som belastar primärvården oerhört, där svårt sjuka människor därmed inte alltid kan erbjudas tid och hjälp snabbt nog.

Vi måste ändra attityden i vårt land. Varje människa bär ju faktiskt först och främst ansvaret för sitt eget liv, att utan eller med knapp grund lägga över detta ansvar på andra är ju bara oerhört själviskt och fullständigt omoraliskt. Man hjälper dessutom inte en människa genom att förpassa den till ett liv i passivitet. Istället behövs uppmuntran och krav, för det är så vi växer som människor. Dessutom är det ett hån för andra stackars skattebetalare och framförallt just människor.

Ovan text kan säkert verka stötande för personer av djupt rotad annan uppfattning, som likt mig tidigare bildat sin uppfattning utan se verkligheten. Jag ser annorlunda nu, och detta är mitt sätt att försöka göra rätt.”

Före detta idealist, numera läkare och realist