S är problemet – inte samarbetet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-27
Göran Greider: Det var femtio år sedan Socialdemokraterna kom med en ny idé
Jag tänkte ett tag gå på presskonferensen i måndags när de rödgröna släppte sin skuggbudget. Sedan ändrade jag mig. Jag hade ingen lust att gå in bland skuggor och bli nedstämd en hel dag när himlen var så klar, träden så brinnande och min hund hade så mycket att dofta på.
I efterhand står det klart att det parti som förlorade mest på det rödgröna samarbetet var Socialdemokraterna. Men varför? Redan under valrörelsen hävdade jag att problemet inte låg i samarbetet i sig utan i socialdemokratins svaga profil. Partiet reducerades till en samordningscentral mellan det röda (V) och det gröna (MP) men saknade egen agenda. Det var inte de två omgivande partiernas fel utan socialdemokratins eget.
Under loppet av det som ibland kallas socialdemokratins århundrade lyckades partiet två gånger, i svåra politiska lägen, formulera en ny agendasättande politik. Första gången var i Per Albin Hanssons Folkhemstal från 1928. I efterhand har det betraktats som en reträtt från tidigare, mer radikala tongångar. Men i talet fanns kraven på socialiseringar och löntagarmakt. De som tror att Folkhemstalet nästan var konservativt bör läsa det i dess helhet; de lär få en smärre chock.
Folkhemstanken gav möjligheter att reformera ett efterblivet samhälle och gav stort svängrum för offentliga insatser. Partiet tog ledningen och makten.
I början av femtiotalet hade energin från detta folkhemsprojekt på många sätt ebbat ut.
Socialdemokratin var vilsen, ideologiskt och praktiskt. Tage Erlander gnydde i sina dagböcker.
Men det som då skedde var att fackföreningsrörelsen och partiet gemensamt lyckades formulera en vision om det starka samhället, eller det som Palme kallade demokratisk socialism. Den innefattade allt från en starkt utbyggd offentlig sektor till ATP-reformen. I decennier skulle visionen dra röster till socialdemokratin och ge den kraft att definiera den politiska spelplanen.
Under åttiotalet, i synnerhet efter Olof Palmes död, ebbade energin i detta andra språng ut. Partiet accepterade alltmer en marknadsliberal agenda.
Framåt valet 2006 och än mer i valrörelsen 2010 stod socialdemokratin där nästan tomhänt. Det enda man hade kvar var en smått anorektisk idé om välfärd. Men ingen bärande tanke om hur samhället ska omformas: spelplanen hade i praktiken blivit borgerlig.
I valet 2010 var det alltså ett helt halvsekel sedan socialdemokratin formulerade en intellektuellt och praktiskt hållbar idé om hur samhället ska omgestaltas i progressiv riktning. Tacka fan för att partiet i dag saknar profil! Sahlin och Östros sågs irrande på en spelplan som Borg och Reinfeldt definierat. Mittfältet i det egna rödgröna laget deltog knappt i spelet!
Det rödgröna samarbetet är inte problemet. Det är heller inte lösningen på problemet.
Lösningen på sfinxens gåta är socialdemokratin själv. Den måste återfinna en bärande idé om hur detta samhälle ska se ut och kan då inte nöja sig med en borgerlig spelplan. Den måste rita upp nya kritstreck i sanden. Dessa kritstreck måste dras genom ett hårdnande arbetsliv och genom de ekologiska utmaningarna och röra sig i den terräng som den borgerliga fantasin inte vill ha med att göra.
De två utgångspunkterna bör vara att människor i dag är mer avancerade än det samhälle de tvingas leva i. Och att detta samhälle inte längre är vårt, det är borgerlighetens.
Det måste återtas och det måste förändras.
Oktober. Vi har ett egoval bakom oss. Jag släpper hunden. Så som också tankarna i det som är kvar av socialdemokratin måste släppas fria i terrängen.
Göran Greider