Alliansen – populister i sin narkotikapolitik
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-08
Debattörerna: Justitieminister Ask (M) försöker plocka cyniska och billiga poänger
Narkotikapolitiken är ett av alliansregeringens mest försummade områden. 2007 började narkotikabruket öka bland skolungdomar, för första gången sedan 1990-talet. Även narkotikadödligheten ökar.
Detta sammanfaller med att regeringen har nedprioriterat narkotikapolitiken. Myndigheten Mobilisering mot narkotika har lagts ner och de livsviktiga vårdfrågorna har begravts i en utredning. Det enda som tillkommit är att det blivit lagligt att drogtesta barn mot deras vilja. Detta kritiserades hårt av Lagrådet, som ansåg att sådana tester var starkt integritetskränkande. Forskare menade att åtgärden var populistisk och saknade vetenskapligt stöd.
Justitieminister Beatrice Asks senaste utspel (AB 23/7) är ett ovanligt cyniskt försök att rida på okunskap och moralpanik. Ask insinuerar att Vänsterpartiet vill legalisera narkotika. Detta är nonsens, och ett skamlöst försök att utnyttja att de flesta medborgare inte har detaljkunskaper om narkotikalagarna.
Vad V-förslaget egentligen handlar om är att häva kriminaliseringen av själva narkotikakonsumtionen. Det skulle fortfarande vara olagligt att tillverka, överlåta och inneha narkotika. Konsumtionsförbudet infördes 1988. Riksdagen ville att all hantering av illegal narkotika skulle vara förbjuden – även att ha den i kroppen. Man ville också göra det lättare att upptäcka nya missbrukare och erbjuda dem vård.
Förbudet ger polisen rätt att utnyttja tvångsåtgärder, som urinprovtagning, vid misstanke om narkotikabruk. Detta är integritetskränkande, och förbudet har kritiserats för att innebära en kriminalisering av narkomanerna själva. Lagen kan därför bara motiveras om dess positiva effekter överväger.
Problemet är att det finns tecken på att lagen inte har fungerat som avsett. En studie från Mobilisering mot narkotika visade att den ibland används för att frisera polisens statistik – polisen griper och drogtestar kända missbrukare, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott. Sådana trakasserier är ett kvalificerat slöseri med polisens resurser.
Nyligen väcktes också åtal mot två poliser som misstänks för att ha hotat en journalist med drogtestning, efter att denne fotograferat ett ingripande i tunnelbanan. Så var förbudet definitivt inte tänkt att fungera.
Men det finns även goda exempel på hur polisen kan arbeta mer i lagens anda. Stockholmspolisens prisbelönta satsning ”Mumin”, där unga missbrukare erbjöds samtal och vård direkt när de greps av polis, är ett sådant exempel.
Vad Sverige behöver är en effektiv, verklighetsanpassad och human narkotikapolitik. En sådan politik måste bygga på kunskap om hur olika åtgärder fungerar i praktiken – inte på ideologiska dogmer.
Om Beatrice Ask verkligen tog narkotikapolitiken på allvar – och inte bara såg den som ett lämpligt område för populistiska utspel – skulle hon skyndsamt låta genomföra en förutsättningslös utvärdering av konsumtionsförbudet. Detta borde i själva verket ha gjorts för många år sedan.
Björn Fries
Björn Johnson