Hur romer förföljs en skam för EU
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-07-15
DEBATT: Sverige utvisar, i strid med UNHCR:s och Europarådets rekommendationer, romer till Kosovo. I Kosovo hänvisas de till ett liv på gatan eller i blyförgiftade läger, där barn blir sjuka och dör, skriver journalisten Irka Cederberg.
Romernas tusenåriga historia i Europa har präglats av diskriminering och förföljelse, och deras situation har de senaste åren snarast förvärrats. Hur har Europa hanterat den växande antiziganismen? Vi vet vilken lösning nazisterna planerade. Innan nazisterna hade störtats hade de lyckats utrota en och en halv miljoner romer.
När den europeiska unionen utökades med 12 nya stater 2004 och 2007 bävade EU inför utsikten att förföljda romer från de gamla öststaterna skulle välla in över gränserna i väst. EU ställde därför hårda krav på förbättringar för de stora romska minoriteterna i öst. Motiven var inte enbart altruistiska. Om de nya medlemmarna aktivt kunde förbättra romernas situation skulle dessa slippa söka sig till ett bättre liv i väst.
Vad hände? Euromiljonerna hamnade till största delen i fickorna på lokala politiker i de olika länderna. Romerna, som hade haft stora förhoppningar inför EU-medlemskapet, blev sällan eller aldrig tillfrågade eller erbjudna att delta i de många projekten. Och när medlemskapet väl var ett faktum upphörde projekten.
I dag ser vi en ökande migration bland romerna från de nya medlemsstaterna. På gatorna i London, Paris, Rom, Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm syns växande skaror tiggare, merparten romer från länder som Rumänien och Slovakien.
Vilka lösningar tar man nu till? Vad gör man för att hjälpa fattiga och förföljda EU-medlemmar, som helt lagligt utnyttjar den fria rörligheten inom EU?
Sluta ge dem pengar, uppmanade den finske premiärministern Matti Vanhanen, strax innan han avgick. Så tänkte sig Vanhanen att de skulle sluta tigga och åka hem igen. ”Sigöjnerne” kommer inte hit för att söka jobb, säger Dansk Folkeparti i ett (i Sverige förmodligen åtalbart) pressmeddelande. De kommer ”för att begå kriminalitet och luras och bedraga”. Vi har inte bruk för dem, säger Dansk Folkeparti, och kräver att integrationsministern lägger fram en plan för ”effektiva hemsändningar”.
Den 6 juli slog dansk polis till. 23 romer, som utan tillstånd tältat på en otillåten plats på Amager, sattes helt sonika på Polenfärjan med ett inreseförbud på två år. De utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen, hette det.
Runtom i Europa tillämpas liknande ”lösningar”. Fler och fler länder inför tiggeriförbud och upplöser provisoriska tältläger. Man kör i väg dem bara.
I Sverige förekommer kanske inget fysiskt våld mot romer som i Ungern och Italien, men att de är utsatta för omfattande diskriminering visar inte minst Peter Kadhammars reportage i Aftonbladet de senaste dagarna.
Liksom Tyskland utvisar Sverige, helt i strid med UNHCR:s och Europarådets rekommendationer, romer till Kosovo på löpande band. I Kosovo är deras hem nedbrända eller övertagna av albanska grannar, och de hänvisas till ett liv på gatan eller i blyförgiftade läger vid Mitrovica, där barn blir sjuka och dör.
Hur länge ska antiziganismen få fortsätta? Hur många utredningar ska tillsättas innan Europas länder inser att drastiska krafttag måste till – i samarbete med romerna och deras organisationer?
Irka Cederberg