Rasförbud ingen lösning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-05

Danmark på väg att lagstifta om förbud mot vissa hundraser

Lagförslaget har tillkommit efter den debatt som följt i spåren på ett antal fall när människor attackerats och skadats av aggressiva hundar. Det danska förslaget innebär ett förbud av innehav och avel av 13 hundraser och korsningar av dessa raser. Enligt lagen ska de hundar som redan finns av dessa raser förses med koppel och munkorg när de befinner sig på offentliga platser.

Vi i Svenska Kennelklubben är övertygade om att detta är helt fel väg. Problemet ligger hos vissa hundägare och inte hos hundarna.

Risken med en lag enligt det danska förslaget är att andra raser än de 13 utpekade kommer att användas för att avla fram farliga individer och att listan över förbjudna raser sedan växer i det oändliga. Det finns också erfarenhet från länder som infört liknande regelverk att lagarna kan bli direkt kontraproduktiva. Människor som över huvud taget inte bör ha hund har valt just de raser som samhället har pekat ut som särskilt farliga.

Vi vet att det finns ett antal människor som inte borde få hålla hund, inte minst eftersom det varje år sker fruktansvärda attacker på barn och vuxna med allvarliga skador som följd. Men det är inte de enskilda hundraserna som är problemet. Frågan handlar i stället om hundägare som är direkt olämpliga. För en farlig hund är en farlig hund, men det beror på hur ägaren valt att fostra sin hund, inte på rasen.

Det är alltid lätt att ropa efter nya lagar, men ett rasförbud leder fel. I stället bör lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150) användas fullt ut. Hundar som visar aggressiva tendenser ska omhändertas med stöd av lagen. Hunden och ägaren till hunden ska utredas och ägaren ska eventuell beläggas med förbud att ha hund.

För att komma till rätta med problemen med aggressiva och farliga hundar krävs dock att polisen får tillräckliga resurser, så att man kan ingripa med kraft mot hundägare vid incidenter. Här blir ökad närvaro av närpolisen viktig, en annan modell är att man som i Stockholm inrättar särskilda poliser med ansvar just för djurfrågor.

Människor som vill ha farliga hundar kommer alltid att kunna skaffa sig eller fostra aggressiva hundar. Men det är inte en fråga om vilken ras hunden har, utan det är i grund och botten ett hundägarproblem.

Hans Rosenberg