Wild kids oroar – har tortyrliknande inslag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-21

Debattören: Programmet går över gränsen

Det är inte varje dag man blir kallad dum, än mindre i Aftonbladet och av Ola Lindholm. Men nu har det hänt. Ola Lindholm blev intervjuad i Aftonbladet i egenskap av programledare för Wild kids, som efter första avsnittet dragit på sig flera anmälningar till Granskningsnämnden. Jag är en av dessa anmälare.

På reporterns fråga om barnen inte kan ta efter det de ser på tv, svarar Lindholm: ”Barn kan skilja på fiktion och verklighet, så varför skulle de göra det? Barn är inte dumma i huvudet, till skillnad från vissa vuxna som skickar anmälningar till Granskningsnämnden”.

Lindholm gör sig skyldig till den alltför vanliga härskartekniken att förlöjliga, att han inte tar våra åsikter på allvar. För en programledare på ett tämligen populärt barnprogram, som dessutom är chefredaktör för barntidningen Kamratposten, är det en brist att inte kunna ta föräldrars oro på allvar.

Jag har svårt att tro att det spelar någon roll att man talar om både före och efter programmet att man inte bör göra som man gjorde i programmet (vad som åsyftades sades dock inte rakt ut). För barn gör inte som man säger utan som man gör. Vill vi verkligen förmedla att det är ok att spänna fast kompisar, vänner eller vem som och förse dem med huvor till total hjälplöshet? Och sedan – som i programmet – lämna dem till deras öde? Vad är det för värderingar vi vill ge dem?

Självklart bejakar jag fantasi och äventyr, men jag tycker att det bör kunna åstadkommas utan tortyrliknande inslag, Att barnen möjligen inte alltid själva har den insikten att inslagen kan associeras till begreppet tortyr får vi vara tacksamma för. Tids nog inser de hur mycket fasansfullt som finns i den riktiga världen.

För att göra Wild kids så spännande som möjligt klipps det naturligtvis ihop på det mest rafflande sätt, och man lägger till stämningsskapande musik. Man bygger helt enkelt upp spänning, dramatik – och tempo. För barnen framför tv:n kan det kanske vara svårt att sätta ord på vad som skaver när man har sett programmet – barn har vanligen inte den analytiska förmågan man kan ha tränat upp som vuxen. Men det är också många kommentarer på nätet till artiklar i ämnet som visar att många barn har reagerat och det konkret. Och att det finns fler föräldrar som tycker att programmet gått över gränsen. Oro och moralpanik är inte samma sak.

På nätet finns också de som, precis som Lindholm, tycker att anmälarna är dumma – att de inte lever i verkligheten. Frågan är bara: skall vi behöva acceptera en verklighet där tortyrliknande scener bagatelliseras och att man som förälder inte får engagera sig utan att stämplas som verklighetsfrånvänd?

Sophie Elsässer

Engagerad förälder, doktorand i pressvetenskap och journalist