Det är nu Afghanistan behöver vårt stöd

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-11

Jens Orback: Utan omvärldens närvaro får kvinnor och barn det utomordentligt svårt

DEBATT Det finns inget som avskräcker mig så mycket som våld. Därför är det med stor vånda jag tar emot rapporter om våldet i Afghanistan. Ändå är jag övertygad om att det vi svenskar, norrmän, makedonier och ytterligare cirka 40 länder gör i Afghanistan – tillsammans med afghanerna och på uppdrag av den afghanska regeringen och FN – är av största vikt.

Låt mig förklara: Jag är glad över att leva i ett land där vi både som föräldrar och medborgare har avsagt oss rätten att bruka våld och där vi har lämnat ifrån oss den till vår gemensamt styrda polis. Som vi människor – via riksdag och regering – styr och granskar. Min förhoppning är att Afghanistan en dag ska få detsamma. Och att FN i framtiden ska ha en legitimitet och beslutskraft som gör organisationen till vår, gemensamt styrda, världspolis. Svaret på våld mot en sådan polis kan aldrig vara att avveckla den.

Det fanns en tid då Sverige kallade sig neutralt inför världens konflikter. Vårt folk skulle hållas utanför krig och, på goda grunder, ville vi inte vara en del av det kalla krigets själviska motpoler. Gemensam säkerhet var istället den väg som pekades ut. För mig är ömsesidigt beroende, handel och gemensamma regler en del av en sådan väg.

Idag för vårt medlemskap i EU och FN oss in i gemensamma värdegrunder och gemensam säkerhet. Så sträcker sig länders beroende av varandra över själviska nationsgränser. EU ska, på villkor om demokrati och mänskliga rättigheter, öppna den gemenskapen för fler. Och ett demokratiskt FN, utan veto, är mitt framtidshopp.

Häromveckan kom jag hem från Afghanistan och jag kan berätta om ett helt folk med befogad rädsla för våld. Bland afghaner med skilda ställningar och bakgrund finns bara en grupp som vill att den av FN mandaterade militära styrkan ska dra sig från landet: Talibanerna. Alla andra är övertygade om att ett tillbakadragande skulle leda till inbördeskrig och de vet hur det slutade senast: Kvinnorna tvingades bort från all offentlig förvaltning. Män som inte lät skägget växa och kvinnor som visade en millimeter av sin kropp straffades hårt. Och på fredagarna på fotbollsstadion i Kabul misshandlades och avrättades den som ifrågasatte den nya regimen. Alla flickor över åtta år rycktes ut skolan.

Nu och för lång tid framöver måste vi bistå afghanerna med utvecklingsstöd och statsbyggnad, men också med säkerhet. Det är lika svårt som den är viktigt. Utan omvärldens närvaro i landet – både civilt och militärt – kommer folket, särskilt kvinnor och barn, att få det utomordentligt svårt. Det vet afghanerna, som har erfarenhet av vad som händer när den för tillfället starke får bestämma.

I Sverige finns nu röster som höjs för att vi ska dra tillbaka vår militära trupp som FN bett oss skicka dit. Till er ställer jag frågan: Om en folkvald regering efterfrågar omvärldens hjälp och dess närvaro kan göra skillnad, vilka principer gäller då? Var finns de neutrala platser från vilket ett förtryck kan beskådas? För mig är svaret lika enkelt att ge som det är svårt att utföra. Antingen är man en del av förtrycket eller så kämpar man emot. Därför ger jag mitt stöd till FN och de länder, biståndsarbetare, soldater och andra, som står upp för afghanernas rätt till mänskliga rättigheter och demokrati. Och som är beredda att fortsätta göra det under svåra dagar som dessa.

Jens Orback, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center