Är jag tillräckligt svensk, Åkesson?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-05
Läsaren om SD:s utspel
Jimmie Åkessons artikel om SD:s syn på islam diskuteras vidare. Här är en av många läsare som reagerat på Åkessons åsikter och skrivit på aftonbladet.se/debatt:
REPLIK Som människor har vi en mental gräns för uttalanden som får oss att reagera. Åkesson har passerat min och jag klarar inte av att vara tyst längre.
Jag är en 20-årig kvinna från Iran. Jag har bott i Sverige sedan 1990. Den kultur som jag känner mig hemma i är den svenska, att påstå att jag kan mitt modersmål persiska bättre än svenska är lögn.
Däremot tar jag åt mig när Åkesson skriver i sin debattartikel om islamiseringen. Jag förstår problematiken med islamism – och all annan religion som tar steget in i den politiska sfären. Religionsfrihet ger oss rätten att dyrka den Gud vi anser passa, samtidigt som den ger oss rätten att avstå religion, den delen älskar jag. Jag tar åt mig, för det känns inte som att SD:s kritik slutar där.
Det jag undrar är, vart ställer Åkesson mig i sin bild av svenskheten?
Jag nuddar inte mattan med pannan fem gånger om dagen, men jag avstår från fläsk. Jag firar nyår i december, men även i mars. Jag väljer att hoppa över elden 21 mars för att rena min själ inför det nya året samtidigt som jag hejar på Sverige i VM. Jag dricker alkohol, men firar inte midsommar. Jag arbetar, studerar och lever i Sverige och det är jag tacksam för. Samtidigt blir jag ständigt påmind om att jag uppfattas som ett hot mot svenskheten. Vilket jag inte förstår, jag identifierar ju mig själv som svensk.
Hade Åkessons kamp enbart handlat om en förändrig kring immigrationsproblemen hade jag ställt upp. Men nu vet vi att det går djupare än så. Kommer jag och mina jämbördiga att bli tredje klassens medborgare?
Jag vill ha svar Åkesson, för jag förstår inte din dröm om Sverige, får jag vara här eller inte?
Får jag vara med och sjunga Du gamla, du fria med stolthet fast jag gråter av smärta och sorg och saknad, saknaden av att få tillhör normen.
Får jag stötta mina landsmän i Iran när de kämpar för frihet medan omvärlden ser på i tystnad?
Är jag tillräckligt assimilerad för din bild fast jag sjunger med i gamla persiska protestsånger som Yare dabestanie man?
Kan du acceptera att jag älskar Sverige?
Kort sagt, kan du acceptera mig som iranier och svensk?
F.A.