"Yes we can" – retorisk perfektion

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-04

För ett år sedan höll Barack Obama sitt berömda tal ”Yes we can”. Många har hyllat honom som världens bästa talare efter framförandet. Retorikexperten Elaine Bergqvist analyserar talet punkt för punkt och ger svaret på varför det blev en sådan succé.

Talet kan bara beskrivas som retorisk perfektion enligt Elaine Bergqvist. Den oerhörda framgången och genomslaget berodde i huvudsak på tre saker.

USA har fortfarande kvar retorikstudier i skolan och har haft retorik på schemat under mycket lång tid. Landet har 167 års försprång om man jämför med Sverige där retorik togs bort som grundämne från den svenska skolan året 1842.

Obamas 28-åriga retorikkonsult Jon Favreau.

Två prompters där Obama kunde läsa talet innantill utan att det syntes.

- Jon Favreau visste att skrämselretorik eller möjlighetsretorik är framgångskoncept för att vinna val under kristider. Dessa retoriska insikter och Obamas karisma gjorde att talet ”Yes we can” blev en succé, säger Elaine Bergqvist.

Talets olika retoriska delar enligt Elaine Bergqvist

Huvudbudskap:

”Morgondagens utmaningar är de största i vår livstid ... två krig, en planet i fara och den värsta finanskrisen på ett århundrade.”

”Vägen framför oss kommer att vara lång. Vår klättring kommer att vara brant. Men USA, jag har aldrig varit mer hoppfull än jag är i kväll om att vi ska ta oss dit.”

”Ja vi kan”

Helhetsintryck

Hoppfullt – Obama lyfte upp problemen, men lindade in dem i lösningsterminologin ”Yes we can!” Sympatiskt - Han trampade inte på dem som redan låg ner utan hyllade istället McCain med orden: Han har kämpat ännu längre och hårdare för landet som han älskar. Han har gjort mer för USA än de flesta av oss kan föreställa oss.” Det var retoriskt skickligt eftersom Obama på så sätt plockade poäng hos McCains anhängare. Ödmjukhet är alltid populärt när man är på toppen, Obama bjöd på det genom att betona att han inte bara var president utan också make och far.

Kroppsspråk

Han hade ett lugnt och sansat kroppsspråk som alltid var i harmoni med budskapet. När han hade en varnande ton åkte pekfingret upp, när han pratade om bistra saker hade han ett dämpat kroppsspråk som förvandlades till entusiasm när han pratade om drömmar. Han såg alltid på publiken från höger till vänster och var oftast tyst när han tittade mot mitten (det fanns skäl till det, se ”fallgropar”). Trovärdigheten sitter i ögonen, och Obama tittade inte ner i talarstolen utan mot åhörarna.

Återkommande ord/fraser

”Jag kommer lyssna på er”, ”Ja vi kan”, ”Till dem som vill rasera världen: Vi kommer att besegra er”, ”Möjlighet”, ”Chans”, ”Fred”, ”Amerikanska drömmen”

Talet var en blandning av hopp, ödmjukhet och hade även en subtil ton av ”vi och dom”. Han inkluderade alla hudfärger, religioner och sexualiteter i ”Vi” – som stod för den amerikanska befolkningen. ”Dom” definierade han som ”de som vill rasera världen”. Han ersatte därmed Bush favoritord ”terrorist”. En liten dos av skrämselretorik tog han med sig som ny president, dock inte lika mycket som Bush hade.

Fallgropar

För de som visste att Obama har två prompters på höger och vänster sida om sig, försvann magin aningens. Han läste sitt tal på dessa och tittade därför alltid till höger och vänster när han talade – aldrig i mitten.

Att Obama hade en optimistisk retorik i kristider ingav hopp för åhörarna som då lät sig berusas av hans karisma och (retorikkonsults) välvalda ord. Publiken blev tillfälligt blinda för bristen av konkreta förslag och verktyg i talet. Den vackra möjlighetsretoriken skulle bädda för ett antiklimax i framtiden. En tid då krisen inte skulle låta sig berusas av välvalda ord, utan istället av arbetslöshet.

Linda Cederberg
Elaine Bergqvist