Därför måste SD vara martyrer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-19
Anna-Lena Lodenius: Den dag partiet blir okontroversiellt har det förlorat
Organisationsfrihet, mötesfrihet och åsiktsfrihet finns inskrivet i den svenska grundlagen. Men där står faktiskt ingenting om att Sverigedemokraterna måste få sina åsikter tryckta i just Aftonbladet, som ju är ett kommersiellt företag och därmed också kan sätta upp vilka regler som helst för sin affärsverksamhet.
Därmed inte sagt att en annonsbojkott är det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för SD. Sverigedemokraterna spelar mycket på martyrskap. På det här sättet bekräftar Aftonbladet att partiet fortfarande står utanför och hanteras på ett annat sätt än andra partier.
SD är ett parti som är demokratiskt till formen men missar det egentligen betydligt väsentligare om vad demokrati handlar om: allas lika värde och rättigheter oavsett ras, hudfärg, nationellt och etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning som det står i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. En muslim skulle till exempel bli av med många av sin grundläggande fri- och rättigheter i ett land styrt av Sverigedemokraterna. Ett sådant parti kan helt enkelt inte räkna med obegränsat tillträde till det offentliga rummet i alla sammanhang, utan måste kalkylera med att varje framträdande som partiet gör väcker diskussioner.
Det finns grovt sett två sorters människor som röstar på SD. Dels de som är motståndare till det mångkulturella samhället och drömmer om ett mer etniskt homogent Sverige, dels de som vill rikta en spark mot etablissemanget. Den senare gruppen får nya argument att välja SD framför andra partier genom Aftonbladets sätt att agera.
Sverigedemokraterna har två viktiga strategier som delvis går på tvärs med varandra: Att tvätta bort naziststämpeln och bli ett mer allmänt respekterat parti, men också att fortsätta odla rollen som outsider och som utmanare av de andra vanliga partierna. Den dag SD uppfattas som totalt okontroversiellt har partiet förlorat sitt existensberättigande.
Det finns ingen anledning att rösta på SD om man bara håller med partiet i enstaka sakfrågor. SD vinner inga väljare på att vilja rädda en vårdcentral, starta ett system med klassmorfar eller ge mer pengar till hembygdsföreningar. När partiet driver sådana frågor handlar det om att försöka skapa en bild av partiet som inte alltför farligt och rebelliskt. Det är därför SD använder ord som folkhem, fast det inte handlar om ekonomisk och social jämlikhet som i den socialdemokratiska visionen, utan en samhörighet som bygger på större etnisk likhet.
Det är också därför SD ställer upp i kyrkovalet i morgon. Inte för att partiet bryr sig ett dugg om kyrkopolitik utan för att man vill anknyta till allmänhetens bild av kyrkan som bärare av svenska traditioner. Det ska vara skolavslutningar med ”Den blomstertid nu kommer” och vackra landsortskyrkor med ljushyade heteropar och söta blonda barn. Kyrkan ska vara ett värn mot andra främmande religioner (läs islam), och det behöver man inte blanda in Gud och Jesus i.
Samtidigt ska väljarna känna att SD företräder en tystad röst i debatten, de sanningar som andra försöker förvisa från offentligheten. Nu räcker det inte alltid med officiella dokument för att få reda på vad SD tycker. SD är ett mycket centralstyrt parti, endast ett fåtal partiföreträdare syns i medierna. Det visade sig tydligt under arbetet med boken ”Slaget om svenskheten” som jag skrivit tillsammans med Mats Wingborg. Vi intervjuade i stort sett samtliga centrala företrädare, men kompletterade med att läsa alla medlemsbloggar vi hittade och träffade även många lokala företrädare vilket gav bilden av ett splittrat parti där man inte alltid får säga vad man tycker. Trots att en av partiets slogans länge varit just Vi säger vad du tycker.
Det finns förmodligen inget svenskt parti som uteslutit så många som SD under partiets korta historia. Detta beror, enligt SD:s företrädare, på att partiet har svårt att rekrytera bra representanter på grund av partiets dåliga rykte och att det är så stigmatiserat att vara med. Det stämmer säkert till en del. En annan förklaring är att den som trots stigmatiseringen väljer SD som sitt parti inte förväntar sig ett ännu slutnare och mer toppstyrt parti än något av riksdagspartierna.
Anna-Lena Lodenius