Vi vill visst vara roliga

Om någon frågade mig vilka de roligaste människorna jag har i min närhet skulle näst intill alla vara kvinnor.

Min mamma, som bjuder på sig själv och skämtar tills man kippar av skratt. Mina tjejkompisar, med sina sylvassa tungor och sarkasmer, som är smartare och roligare än Sveriges samlade stand-up-elit. Gamla och nya kvinnliga kollegor, kvinnor som jag jobbat med i olika projekt eller bara mött i olika sammanhang. De flesta av dem får mig att skratta mig dubbelvikt, och tar fram samma sidor hos mig.

Om någon frågade mig vilka de roligaste människorna är som jag ser i offentligheten skulle svaret bli annorlunda. Visst händer det att jag skrattar åt kvinnliga komiker, och visst brukade hela mitt tjejgäng bänka oss sig framför Mia & Klara för att skratta tillsammans.

Men de är inte så många. De syns inte så mycket. Och när de syns försvinner de lätt i bruset av alla roliga män.

Hur kommer det sig att jag kan skratta så mycket med och åt kvinnor i min närhet, men så sällan skrattar åt kvinnliga komiker i offentligheten? Vi är en rad skribenter som, i senaste numret av Bang med temat Roligast i Sverige, försöker reda ut det. Kvinnliga komiker som Annika Lantz och Nour El- Refai vittnar om svårigheterna med att vara rolig kvinna i en grabbdominerad bransch, om hur män alltid väljer andra roliga män och om hur kvinnor används som ett alibi för sexistskämt. Det handlar om Parlamentet och Filip&Fredrik, några av de största humorprogram som vi har i Sverige idag. Är det konstigt att man undrar över varför vi så sällan skrattar åt kvinnor i det offentliga?

Aftonbladets Jan-Olov Andersson försökte i en krönika den 19 juni att komma med en annan lösning. Den om att kvinnor helt enkelt inte vågar ta plats. Det kan man inte beskylla grabbkollektivet för, de letar efter roliga kvinnor men det är ju helt enkelt ingen som vill.

Retoriken känns igen. Som när någon godhjärtad lärare försökte ifrågasätta varför några barn alltid blev valda sist när det skulle spelas lagsport.

– Men de vill ju inte, sa de som fick välja lagen, de vågar ju knappt vara med.

I Bangnumret ryms texter som alla har ett gemensamt: Ett rop om att vi visst vill vara med. Vi vill inte vara roliga tjejer. Vi vill vara roliga och därmed punkt.

Jan-Olov Andersson nöjer sig med att snudda på ytan av en mycket djupare problematik.

År 2009 säger fortfarande manliga komiker att kvinnor inte kan vara roliga.

År 2009 är kvinnliga komiker fortfarande ett undantag.

År 2009 behövs fortfarande ett helt feministiskt temanummer om varför kvinna och humor är så förbannat svårt att kombinera.

Det minsta man kan kräva är en rejäl diskussion om varför. Om nu Filip&Fredrik sökt med ljus och lykta efter en rolig kvinna utan att hitta någon som vill vara med i deras program, är det inte dags att vi frågar oss vad det är i den manligt kodade humorscenen och offentligheten som gör att det är så? Varför vågar inte kvinnorna, Jan-Olov Andersson? Är det faktiskt så att de helt enkelt inte vill?

Jag vägrar tro att det är så. Inte när jag ser mig omkring och är omgärdad av roliga kvinnor som inte för en sekund tvekar över att ta plats och driva med allt och alla. Kvinnor som minst lika gärna skämtar och står i centrum som män. Som aldrig skulle betrakta sig som roliga kvinnor, utan som mest av allt bara vill vara roliga på samma villkor som män.

Alltså måste det finnas något skevt i både vårt sätt att se på humor och hur vi fördelar epitetet rolig mellan könen. Kanske är det någonting för den mansdominerade humorscenen att faktiskt ta till sig av?

Vi måste höja våra röster för att höras, skrev Suzanne Osten på 1970-talet och det är väl någonting liknande som Jan-Olov Andersson förespråkar. Vad som saknas i hans analys är hennes poäng. För att våra röster ska höras måste faktiskt grabbkollektivet bli bättre på att hålla klaffen och lyssna istället för att slå ifrån sig kritiken, gång på gång.