Vi vill mer än gratis musik

När liberalismen slog igenom runt 1880 sa etablissemanget till de unga idealisterna att de inte var kloka. De kunde ju inte starta ett politiskt parti bara för att de inte ville lyda kungen! ”Det är lite större än så”, sa de. ”Låt oss förklara.”

När arbetarrörelsen slog igenom runt 1925 sa etablissemanget till de unga idealisterna att de inte var kloka. De kunde ju inte starta ett politiskt parti – bara för att de ville ha löneförhöjning! ”Det är lite större än så”, sa de. ”Låt oss förklara.”

När miljörörelsen slog igenom runt 1970 sa etablissemanget till de unga idealisterna att de inte var kloka som startade ett nytt parti bara för att de inte ville jobba. ”Det är lite större än så”, sa de. ”Låt oss förklara.”

I dag får vi höra att vi inte är kloka som startar ett politiskt parti för att vi vill ha gratis musik. Det är lite större än så. Låt oss förklara. Piratpartiet är nästa generations medborgarrättsrörelse. Förra våren var Piratpartiet väldigt engagerat i tre lagförslag som var på väg, som avskaffade brevhemligheten, gav polisbefogenheter till privata intressen, och gjorde våra mobiltelefoner till statliga spårsändare. Hela vårkampanjen inriktades bara på detta. Men folk trodde inte på oss, så FRA-lagen om allmän telefon- och mejlavlyssning kom – och gick igenom. Ipred, som ger upphovsrättsindustrin större befogenheter att kränka medborgare än polisen, kom – och gick igenom. Under sommaren läggs en lag fram som gör våra mobiltelefoner till statliga spårsändare. Även den väntas gå igenom.

Därför behövs en ny medborgarrättsrörelse och vi kan fråga oss hur detta hänger ihop med fildelning. Det är ganska enkelt. Så länge vi har den självklara medborgarrätten att skicka privata förseglade brev, som kan innehålla film, böcker och musik. Enda sättet att hindra medborgare från att skicka kopierade filmer, böcker och musikstycken till varandra i förseglade elektroniska paket – genom fildelning, är att ta bort rätten att skicka privata förseglade brev. Ta bort brevhemligheten, alltså.

Och det är precis däråt dagens upphovsrättslobby strävar. På Irland har de stämt den största internetleverantören och kräver att få installera avlyssningsutrustning i deras största knutpunkter. De kräver rätten att lyssna på allt som folk gör på nätet: dejtar, bokar resor, surfar porr och pratar privat. I Sverige har skivindustrin redan krävt att få självständig tillgång till det övervakningsdata som uppstår när våra mobiltelefoner blir statliga spårsändare, så att de kan kartlägga både hur vi rör oss och vilka vi pratar med. Och ja – det var faktiskt precis så det var i Östtyskland. Fast privata industrier var inte lika inblandade. Om en storfilmsindustri kräver avveckling av så vitala medborgarrätter som brevhemlighet, meddelarskydd och budbärarimmunitet för att de inte kan tjäna pengar, får de hitta andra sätt att få inkomster eller också gå under.

Egentligen handlar det inte om pengar. Det handlar om kontroll över kultur och kunskap. Tidigare har politiker uppmuntrat medborgare att delta i politiken på ett kontrollerat sätt, till exempel genom att skicka en insändare till lokaltidningen.

I dag kan vem som helst gå till biblioteket och publicera sina tankar till hela världen på tio minuter. Det är fantastiskt för oss medborgare, men skrämmande för dem som tidigare hade kontrollen. Därför försöker de göra om internet till ett kabel-tv-nät, där bara vissa får prata, och resten ska sitta ner, hålla tyst och öppna plånboken. Lyssna nästa gång någon av dem pratar om internet, hur ordet ”deltagande” saknas, och hur de pratar om något som låter som kabel-tv.

Tekniken har förändrat förutsättningarna totalt. Om storföretag och dagens politiker tar kontroll över informationstekniken, får vi ett övervakningssamhälle som är värre än något som kunnat beskrivas i romanform. Men om i stället medborgarna tar kontrollen innebär det en revolution. Dels i myndighetstransparens och demokrati, dels i att varje medborgare får tillgång dygnet runt, året runt, till hela mänsklighetens samlade kunskap och kultur. Inte bara tillgång – vi kan också förändra och återpublicera. Det är inte längre så att bara vissa får prata – vi har alla blivit jämlikar i vårt gemensamma kulturarv. Vi är inte ”tittare” och ”lyssnare” längre – vi är alla deltagare. Vilken värld vill du ha?