Hatet ska aldrig få tysta oss
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-05
Katarina Lindbergh, Dick Harrisons sambo, om hat- & hotbreven från fildelarna
Min man har fått alla möjliga hot och hatbrev de senaste veckorna. De önskar honom all olycka.
Anledningen är att han två gånger i tv ställde upp och debatterade mot Pirate Bay och mot den illegala fildelningen. Jag blir nervös när jag är ensam hemma. Jag vill inte hämta posten och helst inte svara i telefon, skriver Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh.
Jag önskar dig all olycka! Hur ofta läser man den meningen? All olycka, vad ryms i det begreppet? Jag funderar. Att huset brinner ned? Att jag blir sjuk? Att mina släktingar blir sjuka och dör? Att mina vänner går ifrån mig? Att jag blir utfattig, torterad, hemlös, sjuk, vanställd, ensam, bortkastad, hungrig och döende? Kanske ingår ännu värre saker i all olycka?
Det var inte jag som fick önskningen. Det var min blivande man. Han har fått alla möjliga hot och hatbrev de senaste dagarna. Han läser dem och visar dem för mig. Ibland ringer telefonen, men när jag svarar är det ingen som säger något. Jag hör att det är någon där, men efter en stund lägger personen på. Jag blir nervös när jag är ensam hemma. Jag vill inte hämta posten och helst inte svara i telefon, fast det gör jag ändå. Jag är rädd att någon skall komma hit.
Min blivande man gav sig in i debatten om den olagliga fildelningen. Hans ståndpunkt är i stora drag denna: Folk får gärna fildela, men de kan inte fildela upphovsrättskyddat material, för det är stöld. Om man vill ta del av sådant material får man köpa det. De som skickar breven som skrämmer mig är sådana som inte håller med honom. Två gånger debatterade han i tv med representanter för Piratpartiet. Han hade frågat mig om jag tyckte att det var okej att han ställde upp och jag sa att det skulle han förstås göra. För oss båda är det en viktig fråga det där med upphovsrätt och hur vi skall försörja oss. Vi har många bekanta som lever på stipendier och bidrag för att kunna ägna sig åt konstnärlig verksamhet och deras ekonomi berör förstås också oss. Och vi tycker inte att det är okej att sno andras grejer.
Aldrig hade jag kunnat drömma om vilken reaktion det skulle bli! Ilskan är som ett monument. Kanske skulle man kunna kalla det för monster, för det är som om det bara växer och växer och det är som om de som ger monstret näring har glömt bort alla proportioner. Om man skulle lita på det som skrivs är min fästman en av de mest avskyvärda personerna i hela världen. Enligt obekräftade uppgifter finns det någon i Sverige som har anordnat ett bokbål för att bränna hans böcker. Han är värd all olycka.
Jag hade inte kunnat ana hur jag skulle reagera på dessa arga människor. Aldrig trott att jag skulle bli rädd! Kanske trodde jag att jag skulle bli arg, upprörd och indignerad, men inte rädd. Jag är inte rädd för mitt eget liv, förstås. Men jag är rädd för att hitta obehagliga saker i brevlådan, och jag är rädd för den tysta personen i telefonen. Plötsligt förstår jag varför det faktiskt är ganska få författare, musiker och andra konstnärer som deltar i debatten. Varför skulle de vilja utsätta sig för vreden, varför skulle de vilja utsätta sina anhöriga för rädslan?
Hur handskas man med rädsla? Först tänkte jag att det rör sig om människor som aldrig lämnar internet. De skulle inte få för sig att skicka vanliga brev med obehagliga saker i, eller krossa rutor, eller skita i våra rabatter, eller vad nu galningar brukar hitta på. De nöjer sig med anonyma saker på nätet.
Sedan tänkte jag att det får räcka med debatter. I fortsättningen får någon annan än min fästman ta hand om det.
Till sist tänkte jag att så kan man verkligen inte hantera problemet. Om det finns något i debatten om olaglig fildelning som har utnyttjats på ett underligt sätt så är det yttrandefriheten. Vissa fildelare menar att det inskränker deras yttrandefrihet om de inte får fortsätta som de gör nu. Det kan jag inte se, men vad jag kan se är att hot- och hatbrev riskerar att göra människor tysta. Och det är faktiskt ett riktigt hot mot yttrandefriheten. Jag är inte en person som söker konflikter och längtar efter att debattera, men ingen får genom skrämseltaktik tysta mig. Jag kan vara rädd och nervös, men jag kan inte vara tyst. Då är jag inte längre en fri människa.
Jag och alla andra måste värna yttrandefrihetens grundtankar. Vi skall inte anonymt sprida osanningar, hot och förtal om varandra, för det har ganska litet med frihet att göra. Vi skall våga stå för våra ord, offentligt på alla arenor som finns. Vi skall bemöta våra motståndares åsikter med argument, men inte kränka dem som människor. Om det finns människor som vill argumentera för att det skall vara okej att sno andras grejer, visst sätt igång att slipa argumenten, för ni har ett tufft jobb framför er.
Katarina Lindbergh