Vi monterade ihop Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-10-21 | Publicerad 2009-03-26
Irma Dinamarca: Ibland påminner bandet i Trollhättan om Titanic strax innan fartyget försvann i djupet
När GM tog över Saab försvann tryggheten. Varken Maud Olofsson eller GM:s direktörer verkar förstå att även bilbyggare har yrkesstolthet. Det är för att jag har stått vid löpande bandet som mina döttrar har fått möjlighet att välja sin egen väg i livet, skriver Irma Dinamarca.
Vid ettiden på dagen stannar bandet på fabriken i Trollhättan för dagen. Då har vi redan hunnit bygga fler bilar än Saab kan sälja. Resten av dagen ägnar vi åt utbildning för att öka vår kompetens och städar runt vår arbetsplats.
Men det blir också tid över till att prata. Vi snackar om vad som ska hända med oss.
Vi har precis fått reda på att Saab har varslat 750. Om någon vecka får vi reda på vilka av oss som måste sluta.
En del pratar lågt om hur de ska klara hyran. Andra håller rädslan och oron på avstånd genom att högljutt skratta och sjunga. Ibland saknas det bara en orkester för att det ska likna stämningen på Titanic strax innan fartyget försvann ned i djupet.
Men vi är också arga. Vi är arga på Maud Olofsson som inte verkar förstå att en nedläggning av vår fabrik inte bara vore en katastrof för oss i Trollhättan, utan lika mycket för jobbarna på Lear Corporation i Göteborg och för alla anställda på hundratals andra underleverantörer i andra städer runt om i Sverige.
Alla i Sverige bor inte i Stockholms innerstad och jobbar inom media. Maud och andra förståsigpåare i huvudstaden må tro att industrin är ett passerat kapitel i Sverige. Men vi på golvet i fabrikerna i Trollhättan, Köping eller Umeå vet att den svenska industrin är i högsta grad levande.
Saab har alltid varit en viktig del av Trollhättan. Alla i staden är på ett eller annat sätt beroende av företaget. Och så länge fabriken var svenskägd visade ledningen att de förstod att de också var beroende av Trollhättan.
På företaget ordnades varje år både familjens dag och luciafirande med kaffe och bullar.
Vår ilska riktar sig också mot de nya amerikanska ägarna. Sedan de tog över hörs inte längre några luciasånger i fabriken och ledningen har för länge sedan slutat dela ut julostar och nu är guldklockan också indragen för dem som gett 25 år av sina liv åt företaget.
I stället har vi fått en klocka som vi måste ringa i när vi vill gå på toaletten.
När GM tog över försvann tryggheten. Jag har sett många arbetskamrater som tvingats gå och GM har agerat utan att konsekvenserna spelat någon roll.
Varken Maud eller GM:s direktörer verkar förstå att även vi bilbyggare har en yrkesstolthet. Att det är viktigt för oss att få vara stolta över att vi bygger några av de bästa bilarna i världen.
I september 1974 kom jag till flyktingförläggningen i Alvesta från militärkuppens Chile. Bara några månader senare stod jag vid bandet på fabriken i Trollhättan. Jag valde Trollhättan till mitt nya hem för fallen och den gröna naturen.
Om fabriken får finnas kvar kommer jag snart ha varit bilbyggare i 35 år.
I Trollhättan har jag sett mina döttrar växa upp. Sett dem vinka i fönstret på dagis tidiga mörka morgnar och lagat kvällsmat åt dem när jag trött kommit hem från fabriken.
Om det inte vore för den svenska industrin skulle vi inte ha vårt välfärdssamhälle. Det är för att jag stått vid det löpande bandet som mina döttrar kunnat få en bra utbildning och möjligheter att välja sin egen väg i livet.
En väg som fört en av dem, Rossana, hela vägen in i den svenska riksdagen.
Jag vill att Sverige även i fortsättningen ska vara ett land där en dotter till en invandrare och fabriksarbetare kan ta sig hela vägen från Trollhättan till Helgeandsholmen.
Om vi inte vill montera ned det välfärdssamhälle som gör sådana resor möjliga måste vi hindra Maud Olofsson innan hon hunnit lägga ned hela vår svenska industri.
Irma Dinamarca