Sympatikonflikter skadligt för företagen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-11

Fackliga förhandlingar strandade

Förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och LO och PTK om ett nytt huvudavtal sprack idag när det blev uppenbart att LO och PTK inte var beredda att förhandla vidare utifrån de förslag som Svenskt Näringsliv lade fram när förhandlingarna startade i augusti 2008.

Dessa förslag gällde främst begränsningar i konfliktreglerna samt turordningsregler i LAS grundade på kompetens och skicklighet. Därmed föll också förutsättningarna för att diskutera övriga frågor i ett huvudavtal samt LOs och PTKs krav på förstärkt omställningsstöd och rehabilitering.

Det är beklagligt att LO och dess förbund nu visat att de saknar kraft och förmåga till det nytänkande som krävs för att anpassa den svenska modellen till dagens och morgondagens förutsättningar. Den fråga som omedelbart väcks är: hur går man vidare för att modernisera en ordning på arbetsmarknaden som i allt väsentligt lades fast av regering och riksdag på 1970-talet.

Svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad såg då helt annorlunda ut. Saltsjöbadsmodellen från 1938 – som innebar att arbetsmarknadens parter själva hanterade sina villkor utan politisk inblandning – hade övergetts av LO i samband med att regeringen Olof Palme började driva igenom en kanonad av lagstiftning på arbetsmarknaden under första halvan av 1970-talet. Dåtidens LO var starkt försvagat av det sena 60-talets vänsterrörelse – i Sverige symboliserat av den vilda gruvarbetarstrejken på LKAB 1969 – 1970. Olof Palme hade sedan han tillträtt som socialdemokratisk partiledare agiterat om behovet av ekonomisk demokrati – en agitation som med tiden ledde fram till löntagarfondsstriden.

Det talas ibland om den ”nordiska modellen” och ibland om den ”svenska modellen” på arbetsmarknaden. Båda begreppen har en tendens att bli odefinierade honnörsord. Ser man på verkligheten handlar det i de tre EU-länderna om helt olika ordningar.

I Finland finns det en mångårig korporativistisk tradition: arbetsmarknadsparterna och regeringen har samverkat mer eller mindre nära i decennier. I Danmark finns sedan sent 1800-tal den enda genuina modell för en ordning där arbetsmarknadsparterna sköter sitt och gemensamt agerar för att hålla lagstiftningen borta.

Så skulle det ha kunnat vara i Sverige om traditionen från Saltsjöbadsavtalet 1938 inte hade avbrutits av LO i början av 1970-talet. När man talar om ”den svenska modellen” åsyftas således en ordning som inte existerat sedan 1970-talets mitt – åtminstone inte om man ska jämföra med den ”danska modellen” vars integritet i relation till lagstiftaren är mycket betydande. I Danmark finns ingen lagstiftning motsvarande MBL.

I de frågor som Svenskt Näringsliv förde fram när huvudavtalsförhandlingarna med LO och PTK inleddes – regelverk för sympatikonflikter och turordningsreglerna i LAS – har även lagstiftaren en möjlighet att agera. LAS är visserligen i huvudsak dispositiv men ligger ytterst i lagstiftarens händer. Regelverket för konflikter är lagreglerat i de flesta EU-länder; inget EU-land har en ordning för sympatikonflikter som är lika skadlig för företagen som Sverige.

Vi har ingen tro att en riksdagsmajoritet omgående kommer att genomföra den modernisering av dessa regleringar som behövs. Vi vet att båda frågorna är politiskt obekväma. Samtidigt vet vi också att priset för dagens regelverk är högt.

Det gäller i synnerhet turordningsreglerna. De leder till att människor låser in sig i jobb de vantrivs med, LAS leder till en onormalt hög sjukfrånvaro, den leder till att i synnerhet småföretag avstår från att anställa i hög grad och – inte minst – bidrar den till att Sverige har en av EUs högsta ungdomsarbetslöshet samt att människor av utländsk härkomst har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det ligger alltså mycket i vågskålen om en ändring inte kommer till stånd.

I ett krisdrabbat Sverige hade en samsyn mellan arbetsmarknadens parter om behovet av förändringar varit en stark och positiv signal.

Så blev det inte. Agitationen från en del förbund inom LO torde ha blivit den faktor som stjälpte detta moderniseringsförsök, detta försök att återskapa en genuin svensk modell.

Tydligast kommer detta till uttryck i senaste numret av LO-tidningen där ett antal förtroendemän inom flera LO-förbund kräver stopp för alla förändringar av dagens regelsystem. Kapitalets klasskamp har lett till att samförståndsandan på arbetsmarknaden är slut sedan årtionden, heter det i artikeln. Facken skall vara en kamporganisation och nu är det kamp mot huvudavtalet som gäller.

Redan när Svenskt Näringsliv bjöd in till förhandlingar i september 2007 förklarade vi att ordentliga begränsningar i möjligheterna att utnyttja konflikträtten, framför allt sympatiåtgärder, var nödvändiga. Vi sa också att dagens turordningsregler i LAS, sist in först ut, inte längre fungerar för företagen och inte heller innebär någon verklig trygghet för de anställda varför de måste ersättas med turordningsregler som bygger på de anställdas kompetens och skicklighet. Vi är övertygade om att förändringar när det gäller arbetsmarknadens regelsystem och funktionssätt är nödvändiga och måste genomföras.

Tiden var uppenbarligen inte mogen för fackligt nytänkande. Vi får se hur lång tid det tar innan insikten om förändringsbehovet tränger igenom i de fackliga leden. För Sverige som land är det djupt beklagligt att det tillfälle som parterna hade denna gång inte gav resultat.

Nu är det politikernas uppgift att lösa dessa frågor på ett sätt som leder till bättre förhållanden på svensk arbetsmarknad. Här bör ingen tid gå förlorad. Det brådskar om företag i Sverige ska kunna möta en allt hårdare internationell konkurrens och jobben kunna växa till.

Signhild Arnegård Hansen, ordförande, Svenskt Näringsliv
Urban Bäckström, VD, Svenskt Näringsliv