Blev vi för obehagliga, ministern?

Det första jag slås av är okunnigheten. Jo, stress är en del av människors arbetsliv. Om det var det enda vår forskning belyste vore vi helt ointressanta.

Arbetslivsinstitutet har ett uppdrag att bidra till förbättring i arbetslivet. Vi ska erbjuda kunskap som ger chefer och anställda verktyg att skapa effektiva organisationer genom människor med kunskap, motivation och bra förutsättningar. Vi utvärderar åtgärder för att öka rörligheten på arbetsmarknaden och minska inlåsningseffekter. Vi undersöker hur man kan öka människors möjligheter att delta i arbetslivet, så att välfärdssystemen inte havererar, etc.

Det är knappast vår forskning som är ensidig och vinklad, utan beskrivningen som ges av dessa ”tyckare”.

Det värsta är inte folk som inte vet. Det värsta är folk som tror att de vet och som envetet och enfaldigt trummar ut sitt budskap! Eller är det så att vissa av problemen i arbetslivet ”bör” man inte beskriva? Som forskare kan man inte acceptera sådan styrning, hur obehaglig delar av sanningen än är!

Vidare är retoriken djupt kränkande. Genom att beskriva oss som tendentiösa utmålas vi som usla forskare.

Statskontoret har låtit göra en studie av hur Arbetslivsinstitutets forskning står sig internationellt, hur vi lyckas publicera oss i internationella vetenskapliga tidskrifter och vilken uppmärksamhet vår forskning får där. Utredningen släpps inte men vi har muntlig information, som jag i detta läge när vi utmanas att försvara våra forskares heder och ära, väljer att använda mig av.

Utredningen visar att våra internationellt aktiva forskare (cirka hälften) lyckas bättre än världsgenomsnittet. Stora delar är av toppklass.

Arbetslivsinstitutet läggs ned. Vi blir enda land i Europa utan en motsvarighet. Ofta framhålls att Sverige måste konkurrera ­bättre om EU:­s forskningsmedel. Här drar vi oss tillbaka: ”Sorry, Sverige har ingen samlad part inom arbetslivsforskningen.” De flesta är ense om att Sveriges framtid ligger i att vi förmår vara en ytterst framstående forskningsnation. Inom arbetslivsforskningen drar vi oss nu tillbaka. Arbetslivsfrågorna är centrala i den nya regeringens politik. Nu ger man upp den hjälp Arbetslivsinstitutet kan ge.

I budgetpropositionen sägs att arbetslivsforskningen nu ska ske genom medel som fås i konkurrens med andra forskare. Konkurrens är vi inte rädda för, men var finns medlen att konkurrera om? Man drar undan 350 miljoner och ersätter med 34 miljoner till forskningsrådet FAS som bland annat finansierar arbetslivsforskning.

Problemet är inte att det saknas öronmärkta pengar till arbetslivsforskningen utan att konkurrensutsatta forskningsmedel är öronmärkta. Vetenskapsrådet finansierar grundforskning och inomvetenskaplig forskning, Vinnova finansierar tekniska innovationssystem, Nutek teknikutveckling, och så vidare. Var i budgeten finns medlen till den icke-öronmärkta, tvärvetenskapliga och tillämpade forskningen?

Att uppmana till konkurrens om medel som inte finns är retoriska dimridåer. Om det nu inte är så att man vill tysta den ”obehagliga” arbetslivsforskningen? Men så kan det väl inte vara i Sverige, eller…?!

Arbetslivsinstitutet läggs ned. Det är djupt sorgligt för svensk och internationell arbetslivsforskning. Ett antal ”tyckare” kommer inte att sakna oss. Det bekymrar mig föga. Men mängder av chefer, tjänstemän och arbetare, som dagligen strävar för att skapa ett hållbart och effektivt arbetsliv, kommer att sakna oss mycket. Det bekymrar mig oerhört!