Vem bryter tystnaden?

När ministern i tv-intervjun inte har någon aning om vad hon har ställt till med, så är det kanske sant. När Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg diskret valde det väl vadderade silkessnöret, så är det kanske sant att det var hans eget val.

När de dåvarande generaldirektörerna för Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket började iscensätta exakt likadana organisationsstrukturer inom sina fögderier, så var de kanske övertygade om att man skapade något som skulle underlätta för personalen att utföra ett arbete värt att belönas med respekt och uppskattning från de medborgare som är deras yttersta uppdragsgivare.

De som nu träder fram och berättar sanningen om Försäkringskassan – enskilda handläggare och fackliga företrädare – har däremot inte varit övertygade och har definitivt inte valt den situation man nu befinner sig i.

Motiven till de omfattande förändringarna har nu inte bara varit sparbeting och effektiviseringskrav. En röd och gemensam tråd i uppdraget till direktörerna har också varit att skapa en starkt centraliserad styrning, vilken har medfört att inflytandet från både personal och lokala chefer har reducerats till ett minimum.

Så har man ordnat det, att just de som har de direkta kontakterna med medborgarna och därmed skulle kunna ge en snabb återkoppling om vilka effekterna blir ute i verkligheten av både organisationsförändringar och förändringar av regler för de olika socialförsäkringarna – dem har man tystat.

Man har tystat dem genom att öka avståndet till beslutande nivåer i verksamheten, men till exempel också genom systematiska kontroller av personalen, särskilt när det gäller hur man fullföljer myndigheternas möjligheter till sanktioner gentemot medborgarna och med möjliga bestraffningar om proven inte bestås. Belöningen, däremot, är oftast bara allmänhetens spott och spe.

Försäkringskassans haveri är just nu det mest synliga exemplet på hur fullkomligt vilse denna inslagna väg har lett.

Det syns mindre utåt att Arbetsförmedlingens nuvarande generaldirektör steg för steg river upp den nya organisationen och att hela äventyret är på väg att orsaka en kostnad som bara delvis kan räknas i pengar.

Med den nuvarande utvecklingen på arbetsmarknaden är dock inte frågan om utan när rubrikerna också kommer att handla om den kassa arbetsförmedlingen.

För alla deras skull som blivit arbetslösa är det bara att hoppas att de privata ”arbetsförmedlings­aktörer” som nu hjälps fram, snabbt ska kunna tjäna ihop till de resurser som behövs för ett personligt stöd och ett nytt arbete till alla som behöver det. Obehagligheter som kontroll och sanktioner får dock de statliga arbetsförmedlarna förfoga över alldeles själva även i fortsättningen.

Inom den offentliga sektorns medborgarservice finns otaliga, högt kvalificerade och utbildade anställda som valt bort att arbeta inom till exempel finansens, medier­nas eller reklamens guldkantade värld. De har frivilligt valt ett arbete som de trott ska vara mer meningsfullt.

Hur stor är då inte besvikelsen om man upptäcker att där råder samma managementfilosofier, och att det som berättas genom röda och gröna siffror och ”kvalitetssäkringssystem” även här är den enda information om verksamheten som man internt förmår ta till sig och acceptera som sanning? Höga sjukskrivningstal och en omfattande personalomsättning talar sitt tydliga språk när det gäller den saken.

Nåväl. Till slut urholkar droppen stenen och fram träder en äldreomsorgens Sarah Wägnert, en intensivsjukvårdens Peter Magnusson i ”Uppdrag granskning” eller kanske en facklig företrädare som sätter ner foten, slänger alla strategiska hänsyn överbord och berättar hur det verkligen är.

Det återstår att se vem som bryr sig.