Hotet finns i Rosenbad, inte i Rosengård
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-07
Masoud Kamali om en tveksam rapport
Försvarshögskolan har på uppdrag av regeringen lagt fram en rapport om ”Hotet mot demokratin”. Rapporten hävdar att hotet finns i marginaliserade områden i allmänhet och hos muslimerna i synnerhet. Rapportens utformning, metod och frågeställningar visar tydliga tecken på beställarens och utförarens intentioner och synsätt.
När alliansregeringen kom till makten hävdade den att socialdemokratiska regeringar var ansvariga för integrationens misslyckande. Regeringen presenterade sin integrationspolitik som gick ut på att tvinga fram integration genom kravpolitik, trots att denna politik med besvikelse redan hade prövats i andra länder som Danmark och Holland. Nu försöker regeringen legitimera sitt misslyckande genom beställning av till synes vetenskapliga rapporter.
Rapporten bygger på ett 30-tal intervjuer med representanter från socialtjänst, skola och polis. Terroristexperten Magnus Ranstorp samlar dessa myndigheter och tjänstemän i grupp och ställer en del frågor om varför muslimerna i Rosengård har radikaliserats. Rapporten saknar de mest elementära kraven på opartiskhet och objektivitet. Urvalet av intervjupersoner är förutbestämt av utförarens intressehemvist, nämligen i myndighetsvärlden och terroristjakten, och de som rapporten handlar om lyser med sin frånvaro.
Författarna ställer många ledande frågor om radikaliseringen genom att klumpa ihop variabler som existensen av källarmoskéer, invandrartäthet, hög kriminalitet, bristande kunskap i svenska språket och tv-tittande på utländska kanaler för att framställa muslimerna boende i Rosengård som antingen aktiva terrorister eller potentiella sådana. Ett talande exempel är författarnas förklaringsmodell för varför vissa föräldrar väljer att skicka sina barn till muslimska friskolor. Rapporten hävdar att dessa föräldrar är ”extremister” som gör sina barn ”mer extrema än vad de själva är” (s. 17). Alltså, alla som går i friskolor är extremister och deras barn blir terrorister.
Integrationsministern, som verkar ha som sin enda uppgift att demonisera ”de andra”, utnyttjade rapporten genom att ta till kravpiskan och kräva mer kontroll av friskolor, polisiära åtgärder och ökade krav på boende i marginaliserade områden. Alltså, integrationens misslyckande beror på dem själva och inte på regeringens oansvariga politik.
Regeringens intentioner att kontrollera forskningen genom skapandet av vissa allierade instanser som till exempel globaliseringsrådet och politisering av vetenskapsrådet har länge varit kända. Men i och med beställningen av ovetenskapliga och diskriminerande rapporter som denna väljer regeringen att demonisera muslimer och förstärka stigmatiseringen av en grupp som enligt senaste forskningsrönen utgör den mest utsatta gruppen för diskriminering och rasism i Europa.
Om det finns radikalisering i Sverige ska orsakerna inte sökas i marginaliserade områden som Rosengård utan hos våra institutioner och myndigheter. Diskriminering på arbetsmarknaden, inom rättsväsendet, polis, socialtjänst, utbildningssystemet och inte minst inom politiken där personer med invandrarbakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet framställs som problem, ociviliserade och som terrorister, är grundorsaker till att många ungdomar och andra med utländsk bakgrund känner frustration och uppgivenhet i samhället. Ökad kontroll och polisiära åtgärder avhjälper inte ett problem som har sina rötter hos ”oss” självgoda politiker, myndigheter, forskare och debattörer som söker orsakerna till marginaliseringen hos boende i marginaliserade områden.
Vänd blicken från Rosengård till Rosenbad och ta till er nationell och internationell forskning som slår fast att kampen mot marginalisering och den utbredda institutionaliserade diskrimineringen är en politisk fråga och måste stimuleras och ledas av politiska beslut.
Masoud Kamali