Sverige – ett idrottsligt u-land
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-08
Holm, Klüft m fl: På 56:e plats i OS och nästan ingen skolidrott – en slump?
I efterdyningarna av sommarens OS och i ljuset av tv-serien ”Toppform utmanar skolan” undrar vi vart debatten har tagit vägen.
Det har varit oerhört skrämmande att se hur otränade och ohälsosamma en vanlig niondeklass i dagens Sverige är. Samtidigt som det är upplyftande att inse att det finns en enkel lösning.
Finns det ett samband mellan Sveriges skrala insats i OS och den kraftigt nedskurna timplanen för idrott och hälsa i skolan? Sverige tog fem medaljer, inget guld, och hamnade på 56:e plats i medaljligan som toppades av värdlandet Kina.
Hur är det möjligt att länder som befolkningsmässigt är ganska lika oss, eller har mycket färre invånare, som Danmark, Slovenien, Nya Zeeland – listan kan göras lång som ni förstår – är före oss. Att vi är ett vinterland och hävdar oss bättre i vintersport är en förklaring, men hur bortser vi då från att både Norge och Finland hamnar före oss i statistiken?
Vi inser naturligtvis också att marginalerna är små och att skillnaden mellan succé och fiasko ibland är en millimeter eller en tusendel av en sekund. Kanske är den populära slumpen en avgörande faktor.
Men vi tänker ändå hissa varningsflagg och påstå att vi i Sverige håller på att gräva vår egen idrottsgrav. Vi håller på att bli ett u-land inom idrott och hälsa.
?Detta gör vi genom att ignorera det faktum att vi är nästan sämst i Europa vad gäller idrottstimmar i skolan.
?Detta gör vi genom att ignorera det faktum att våra barn varje dag tillbringar mer tid framför en skärm av något slag än med att röra på sig.
?Detta gör vi genom att politikerna i medieljuset lovar att se över möjligheten att utöka antalet idrottstimmar, men aldrig kommer till beslut.
?Detta gör vi genom att skjutsa våra barn till skolan i stället för att gå eller cykla med dem.
Listan är lång och ytterst deprimerande.
Barn som spelar en improviserad fotbollsmatch i kvarteret därhemma är numer en sällsynt företeelse. Den så kallade spontanidrotten är mer eller mindre död.
Barn som sitter fastnaglade framför en tv eller en dator och spelar spel är desto vanligare. Vi är väl medvetna om datorernas och internets stora fördelar och hur de har underlättat vår vardag – men stillasittandet framför skärmen är likafullt ett problem.
Speltillverkarna hävdar nu att de utvecklat spel som stimulerar rörelse och fysisk aktivitet. Samtidigt har en engelsk undersökning gjorts (undersökningen beställdes faktiskt av ett stort spelföretag) som visar att sanningen är att barn som spelar ett aktivt datorspel i stället för ett inaktivt rör sig endast 2 procent mer.*
Vill vi då ha idrottsfabriker som de kinesiska där barn mer eller mindre tvingas till stenhård träning från låg ålder? Självklart inte. Men vi vill ha förutsättningar och politiska beslut som möjliggör och stimulerar barns och ungdomars fysiska rörelse. Om vi lockar fler barn att vara aktiva och att prova på sport vinner vi inte bara folkhälsopolitiskt, utan chanserna mångfaldigas också att några talanger faktiskt får upp ögonen för hur roligt det är att idrotta och kanske söker sig vidare till den organiserade idrotten.
Vi kan inte se någon annan utväg än att vi drastiskt ökar antalet timmar med idrott och hälsa i skolan. Till skolan kommer alla barn och lärarna måste få en rimlig chans att köns-, nivå- och individanpassa utbildningen.
Alla kan och vill inte bli elitidrottare. Alla kommer inte att växa upp och ta OS-guld. Men flertalet skulle få en bra introduktion till ett aktivt liv och de skulle minimera riskerna för problem som diabetes, benskörhet, dåligt självförtroende och fetma.
EU-parlamentet antog för ett år sedan det betänkande som lades fram om att införa minst tre timmar idrott i skolan med utbildade idrottslärare. Ännu har inget hänt i Sverige.
Inledningen på denna artikel kopplas till OS och elitidrott. Det här handlar dock om långt större problem än medaljligan i OS eller andra mästerskap. Det viktiga är heller inte om vi vinner noll guld eller 50 guld i kommande OS.
Det viktiga är att inse att vi håller på att uppfostra en generation som möjligen tittar på sport på tv eller spelar sportspel på datorn, inte utövar den.
Och att vi genom det har ett gigantiskt folkhälsoproblem på halsen.
*Studien presenteras på http://arstechnica.com
Blossom Tainton Lindquist, Niklas Wikegård, Bo Andersson, Jesper Kärrbrink, Maria Mattsson, Patrik Elfwing, Johnny Holm, Johnny Klüft