Vad är er bild av hemlösa?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-23
Maria Urdin: Min slutsats är att ni ser oss som grönsaker!
Gå ut på gatorna och kolla in alla de tusentals trasiga människor, som saknar en så grundläggande mänsklig och medborgerlig rättighet som ett eget hem.
Och försök sedan se för er detta: Om jag var i deras situation, hur skulle jag se ut efter en vecka, en månad, ett år, tio år? Och hur skulle jag någonsin kunna känna någon form av självrespekt och ork att överleva, om alla visade förakt när de tittade på mig?
För tro mig: det kan hända vem som helst av er. Det behövs inte mycket, för att man ska falla igenom det grovmaskiga sociala nätverket, skriver Maria Urdin.
Som försäljare av Situation Sthlm får man en enorm inblick i människors sätt att tänka och uppfatta saker och företeelser. Om jag hade fått en krona för varje gång jag har fått kommentaren: ”Du ser ju inte ut som en hemlös”, hade jag varit en mycket rik kvinna vid det här laget och hade definitivt inte stått och sålt en gatutidning.
Så nu måste jag få ställa frågan. Hur tycker ni att en hemlös ska se ut? Är vi i era ögon ingenting annat än en stor, odefinierbar massa som ska se ut och agera på ett visst sätt, så att ni har någon slags legitim orsak att få några att se ner på?
Och om man nu råkar ha tillgång till dusch och rena kläder och är nykter, då passar man inte in i mallen, då gör man folk förvirrade.
Jag ska passa på och få ställa ännu en fråga, när jag nu ändå är i gång: Hur ska en advokat, sekreterare, studerande, författare, städerska, etcetera se ut? Finns det mallar för dem också?
Eller är det så helt enkelt, att lagen om diskriminering i vårt samhälle gäller för alla grupper, med undantag för hemlösa?
Det tycks vara allmänt accepterat, att alla människor har lika värde, oavsett kön, etnisk tillhörighet, eller religion. Utom just hemlösa. Vi anses inte vara individer med egna tankar, åsikter, känslor eller drömmar.
Är det någon högt uppsatt person i samhället som får personliga problem, till exempel drog- eller alkoholproblem, verkar det fullt legitimt och allmänt acceptabelt. Det finns fina ord för detta; utbrändhet, gått in i väggen, och liknande.
Men gå ut på gatorna och kolla in alla de tusentals trasiga människor, som saknar en så grundläggande mänsklig och medborgerlig rättighet som ett eget hem. Och försök sedan se för er detta: Om jag var i deras situation, hur skulle jag se ut efter en vecka, en månad, ett år, tio år? Och hur skulle jag någonsin kunna känna någon form av självrespekt och ork att överleva, om alla visade förakt när de tittade på mig? För tro mig: det kan hända vem som helst av er. Det behövs inte mycket, för att man ska falla igenom det grovmaskiga sociala nätverket.
De, som har köpt Situation Sthlm troget under alla år, har ju vetat, att många av oss försäljare även har skrivit i tidningen. Små dikter, anekdoter, eller lite längre texter om våra tankar, upplevelser, glädje och sorgeämnen. Dessa texter har varit väldigt uppskattade av tidningens läsare genom åren. Nu har en del av dessa texter samlats och givits ut i form av en antologi. Det är tio års urval av det som varit publicerat i tidningen.
Vad som slår mig, är att många, som aldrig ens haft tanken att köpa Situation Sthlm, och som nu köpt och läst boken, reagerar med en sådan förvåning! Herre Gud! De tycks ju vara läs- och skrivkunniga! De har ju också drömmar och känslor!
Att döma av många av dessa och liknande reaktioner, måste jag ju dra slutsatsen, att de dessförinnan betraktat oss som något slags grönsaker!
Nu, helt plötsligt, när vi börjar synas i media, med bild och allt, så upplever vi äntligen något slags erkännande, ja, kanske till och med lite åt respekt-hållet till. Det gör mig både glad och ledsen, för jag tycker nog att den respekten kunde vi fått ändå, bara därför att vi kämpar på så gott vi nu kan efter våra förutsättningar!
Men jag ser inte helt nattsvart på den mänskliga attityden. För jag har också upplevt motsatsen, där jag står och säljer min tidning.
Här, i Gamla Stan, har jag upplevt hur goda och fina människor kan vara också! Jag känner att jag har fått vänner för livet här, som jag kunnat dela glädje och sorg med. För det är ju trots allt så, att ingen är helt befriad från sorger och motgångar, förluster. Att man delar med sig av detta till mig, ser jag som ett enormt förtroende och respekt för mig som fullvärdig medmänniska.
Till slut vill jag ställa frågan igen: Du medmänniska som i dag lever ett tryggt, etablerat liv. Om du i nästa vecka drabbas av svåra motgångar, så att du bara inte orkar, utan går in i väggen för att till sist förlora ditt hem, som ju är fallet med många av oss andra. Hur skulle du vilja bli bemött då?
Vill du bli trampad på och betraktad med förakt som en loser, eller vill du bli sedd och hörd som en medmänniska värd att bli bemött med respekt?
Maria Urdin