Quick och den blinda rättvisan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-16
Hur kunde det gå så fel? Jan Olsson minns mordutredningarna som spårade ur
Thomas Quick har en stor föråga att övertyga och påverka människor. En förmåga som ligger långt utöve det vanliga. Sannolikt har människorna runt honom övertygats – som förundersökningsledare och försvarsadvokat – och blivit blinda för bristerna i bevisningen.
Förlorare är vårt rättssystem och vinnare är de mördare som går fria, skriver Jan Olsson.
Jag har fyra starka minnen av Thomas Quick:
En höstdag i Lappland vid en sjö. Ett tält står uppställt på platsen där två människor mördats. Quick ska komma och visa hur han genomfört mordet. Han kommer tillsammans med åklagare, försvarsadvokat, psykologer, vårdare med flera. Ett stort sällskap. Han börjar genast agera. Angriper tältet våldsamt under utstötande av ljud och kryper sedan in i tältet och vad som nu hörs är rop på hjälp från en av figuranterna som ligger där inne.
I domstolen i Gällivare, den sista rättegångsdagen. Quick får möjlighet att läsa upp en text inför domstolen. Den är fylld av självrannsakan och bön om förlåtelse. Jag själv fylldes av obehag. Några åhörare föll i gråt.
I Dalarna. Vi väntar på att Quick ska komma till en rekonstruktion och visa hur han mördat en ung man. Han kommer med sina ledsagare. När han gått ur bilen vill han göra ett uttalande. Med hög röst förklarade han sitt missnöje med åklagaren. Åklagaren hade uttryckt tvivel på hans trovärdighet. Det handlade om två flyktingpojkar som Quick uppgett sig ha dödat men som återfunnits levande.
Vid skogsvägen i Dalarna på platsen där den unge mannen mördats visar Quick hur han gått till väga vid dödandet. Han följer med blicken de närvarandes reaktioner på sitt agerande. Ibland bryts det hela på order från huvudpersonen, Quick. Rökpaus, kaffepaus, tablettpaus. Problemet är att det mesta blir fel och någon hjälp kan han inte få från de omkringstående. De har inte blivit informerade om det troliga händelseförloppet i samband med brottet. När jag lämnar platsen är jag övertygad om att det står klart för alla att han inte dödat den unge mannen.
Men vad fel jag hade!
Han har dömts för åtta mord här och i Norge trots att kriminalteknisk bevisning och vittnesuppgifter saknas och att hans erkännande inte innehållit information som varit okänd i utredningen men som sedan visat sig stämma vid en närmare granskning av utredningsmaterialet.
Hur kan detta hända?
Enligt min mening har Quick en förmåga att övertyga och påverka människor. En förmåga som ligger långt utöver det vanliga.
Sannolikt har människorna runt honom övertygats och blivit blinda för bristerna i bevisningen. Övertygelsen har lett fram till att utredningsmaterialet anpassats, kanske omedvetet, för att kunna leda fram till en domstolsprövning.
Vad händer när en förundersökningsledare låter utredningar vila på lös sand?
Vad händer när en försvarsadvokat inte kritiskt granskar den i domstolen framlagda bevisningen?
Vad händer när domstolarna ser tidigare fällande domar som bekräftelse på skuld?
Quick döms för åtta mord.
Vad har hänt mer?
Åklagaren har blivit överåklagare hos Riksåklagaren.
Försvararen fick cirka 5 miljoner i arvode. Blev jämställdhetsombudsman och har kanske en politisk karriär framför sig.
Den ansvarige psykologen har befordrats.
Vinnare och förlorare?
Förlorare är vårt rättssystem och vinnare är de mördare som går fria.
Jan Olsson