Den största rätts- skandalen någonsin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-14
Pelle Svensson: Regelbrott och fusk i polisarbetet bakom Quicks morddomar
Thomas Quick har dömts för åtta mord. Hans erkännanden låg till grund för domarna, men nu säger han själv i en kommande tv-dokumentär att han ljög både för polisen och i rätten. När tv-dokumentären sänts så är det enligt min bestämda uppfattning dags för justitiekanslern att överväga sin framtid, skriver Pelle Svensson.
Ur min debattbok om bevisproblematiken i brottmål och som utgavs av mig 1996, vill jag citera följande.
”I det tysta pågår just nu de s.k. Quickrättegångarna. Med hjälp av terapeuter och med stöd av minnesforskaren Sven-Åke Christianson tar nu Quick på sig de flesta ouppklarade mord vi har. Han har börjat minnas med hjälp av terapin. Han påstås ha varit handelsresande i mord. Under djuriska vrål och underliga läten berättar han om hur morden har gått till. Överallt har Quick funnits”.
Den första Quickrättegången hölls i slutet av oktober 1994 vid Piteå Tingsrätt. Det sista och åttonde mordåtalet avdömdes vid Sundsvalls Tingsrätt i juni 2001.
Ingen morddom prövades i högre instans. Förre chefen för rikskriminalen Jan Olsson har sagt att han hoppade av efter Lewimålet på grund av allt fusk, såväl vid polisförhör som vid vallningar/rekonstruktioner. Inga som helst fynd gjordes på de brottsplatser och ”gravar” där offren skulle ha gömts. Samma ställningstagande gjorde Olssons kollega på rikskrim Thure Nässén. Kända företrädare inom rättssystemet har under de gångna åren stämt in i denna kritiska syn.
Föräldrarna till försvunne pojken Johan Asplund vände sig till mig under 2006 och ville veta om de kunde begära resning eftersom de uteslöt Quick som deras barns mördare. Slutsatsen blev att endast chefsåklagare Christer van der Kwast (med stöd av justitiekanslern JK eller Riksåklagaren RÅ) samt Quick själv kan ansöka om resning.
Den rättsutredning som jag då ingav till JK genomlyser allt som hände under förhören med Quick och klarlägger också vilka alternativa gärningsmän som fanns, samt brottsplatsfynd, vittnen etc.
JK avslog i november 2006 föräldrarnas begäran att JK skulle inleda förundersökning, åtala ”fuskarna” och begära resning i samtliga mordmål. Nu har Quick nyligen erkänt för journalisten Hannes Råstam, att han ljugit i såväl polisförhör som inför rätten. Detta offentliggörs i en kommande SVT-dokumentär. Men det är också av stort intresse vad som i övrigt avslöjas och de omständigheter som lett fram till det som JK fortfarande hävdar – ”gedigna och tillförlitliga domar, samt ett fullgott polis- och åklagararbete”.
Quicks tillbakatagande av tidigare erkännanden förändrar nu rättsläget eftersom Quick själv kan begära resning.
Jag utgår ifrån att SVT-dokumentären kommer att visa detsamma som min rättsutredning: allvarliga regelöverträdelser främst då av chefsåklagare Christer van der Kwast, men även den förhörsledare som höll i så gott som samtliga förhör med Quick. Förundersökningskungörelsen har systematiskt satts ur spel men det har också begåtts grovt tjänstefel, osant intygande, bevisförvanskning och mened.
De frågor jag nu ställer till JK och RÅ är:
1. Då DNA-bevisning talar emot Quick som gärningsman (Gry Storvik) kan sådan bevisning undanhållas domstolen? Offret hade främmande blod på tre olika ställen på kroppen. Genom blodanalys uteslöts Quick som gärningsman, även detta undanhölls domstolen.
2. Då Quick erkänt mord på två invandrarpojkar och anvisat den plats där de begravts och där inga fynd gjorts, kan en åklagare underlåta att ge den informationen till rätten. Särskilt med tanke på att de återfunnits vid liv? Frågan gäller Quicks trovärdighet vid samtliga morderkännanden.
3. I Lewimålet ställdes 151 frågor till Quick om mordvapnet. Först vid det 12:e förslaget pekade Quick ut rätt mordvapen. Inför rätten intygade chefsåklagaren att inga ledande frågor ställts, att Quick utan att ändra uppgift vidhållit det han sagt från början. Kan detta få passera utan åtgärd ifrån den myndighet som ska övervaka och kontrollera rättsystemet, det vill säga JK? Kan det vara så illa att JK inte läst igenom FU-materialet trots påstående om motsatsen? För mig tog det ett halvt år att läsa igenom det. JK hade haft samma material i 10 dagar när han avslog min begäran och uttalade sitt beröm för utredare, åklagare och domstol.
4. Quick uppgav i polisförhör att Johan Asplund hade ett operationsärr på magen. Inför rätten ändrades det till ett födelsemärke på ryggen. De tidigare uppgifterna om operationsärr ”mörkades” inför domstolen. Att Quick kunnat ange s.k. kroppsegenskap som bara föräldrar och eventuellt behandlande läkare kan ange, utgör avgörande domskäl för Sundsvalls tingsrätt. Är även detta vad JK kallar skickligt polis- och åklagararbete?
När SVT-dokumentären sänts så är det enligt min bestämda uppfattning dags för JK att överväga sin framtid, samt bör ett antal åtal för allvarliga regelöverträdelser väckas. Det sistnämnda berör också RÅ:s kontrollfunktion.
Vad säger då vår justitieminister om föreliggande situation:
Kan van der Kwast få fortsätta att sekretessbelägga bevismaterial som avslöjar hans egen roll i denna rättsskandal? Kan van der Kwast i den jävssituation som han nu befinner sig i fortsätta att öppna och stänga de förundersökningar som berörs av Quicks nya uppgifter? Kan förhörsledaren Seppo Penttinen få fortsätta att vara ”arkivmyndighet”? Jag åsyftar hans tjänsterum hos polisen i Sundsvall, där allt FU-material finns samlat. Varför är inte Quicks 33 morderkännande upplagt på data?
Och den allra viktigaste frågan:
Vem tar fortsättningsvis ansvaret för att de verkliga mördarna fortfarande går fria?
Vem blir deras nästa offer och hur många har dödats av dem mellan 1990 och 2008.
Pelle Svensson