Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Hellre tar jag livet av mig!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-04

Jan Myrdal: ... och inte var det bättre förr då barn och barnbarn skötte gubben

Roligare kan man ha än att bli åldring i Sverige. Nå, jag är privilegierad. Mår hyggligt. Är rätt nygift. Sitter vid min dator, sorterar mina böcker, går mina promenader, talar med min hustru och kliar min katt. Men rätt som det är en dag åker jag över kanten. Blir åldring med vårdbehov. Och då tar fan bofinken!

Jan Myrdal.

Svenska författare brukar skriva om det svenska åldringseländet. Ivar Lo gjorde det. Vännen Sven O. Bergkvist – nu död – gjorde det. Han föreslog att man skulle ordna skyddsjakt på pensionärer för att hålla skatten nere. Nytta och nöje. Också jag har skrivit. Om jag hamnade i det läget att arbete och kärlek var över och jag måste överleva på de matlådor som kommunerna tvingas (av EU:s konkurrensregler) skaffa in från billigaste leverantör, då skulle jag begå självmord för att slippa eländet. Jag har smakat på dem och sedan från nätet skaffade jag in en hyllmeter handböcker i suicid. Nå, morbror Folke sköt sig för att slippa långvården.

Nu säger några att det var bättre förr då barn och barnbarn skötte gubben. Inte! Läs Zacharias Topelius om farfarsgubben vid gristråget i hörnet. (”Hedra din fader och moder”). Fast livslängden var kortare och åldringseländet inte så långt. Och förresten det är bara att se på de sina. Kunde barn och barnbarn sköta gubben när det blev så dags? Ville man själv det?

Den som håller ut att leva hamnar på vården. Men på den sparar man. Strunt samma om det är politiker från opposition eller allians (eller sverigedemokrater). Alla är de stora i orden inför valen som skall säkra dem pensionsberättigande poster och lika sparbenägna i annat på jorden därefter. Det vet vi.

Vårdens undermåliga ekonomi beror på att annat anses viktigare. Att kriga i Afghanistan till exempel. Nå, eländet drabbar dessa de beslutande själva om de får leva. De misstar sig om de tror annat. Får Mona och Reinfeldt leva länge nog att hamna på vården blir deras slut lika eländigt som min fars.

Att det är skitigt på sjukhusen är också det ett politiskt beslut. Men inte ett nytt. För lite mer än trettio år sedan bodde jag i Berlin. Min dotter kom ner. Hon hade arbetat med att städa på sjukhus. Hon skulle plugga. ”Vad du än gör Jan, akta dig för Sahlgrenska. Vi ges aldrig ordentlig tid att göra rent ens i operationssalarna.”

Skandalerna vi läser om; gamlingar ligger kvar i skiten, de drogas för att inte störa, de svälts ihjäl då ingen bryr sig om att mata dem, de tynar och torkar bort, detta är inte nytt – även om det var gång slås upp som nyhet när det avslöjas. Jag skrev om det ibland för mer än en generation sedan. Ständigt föredrar våra obegripligt högavlönade rikspolitiker att först värna sina privilegier. Nå, åldringarna blir ju bara fler och fler. De kostar!

Men det är inte bara en fråga om hur politikerna sparar och konkurrensutsätter. Det finns en verklighet vi inte diskuterar. Lex Sara har vi fått. Men den räcker inte. Åldringar fortsätter att behandlas av personal i vården som nu i Halmstad. Var gång är de ansvariga lika förvånade.

Det finns inom vården en kåranda som mer liknar polisens än den som Florence Nightingale sägs ha stått för. En polis som ser en kollega klippa till ett besvärligt fyllo tittar bort. Inför rätta kan han därför inte påminna sig ha sett någonting. För övrigt är polisen säkert en anständig människa. Men i vården är kårandan än mer extrem. Spänningarna inom den mångkulturella och gravt underbetalda kåren är under ytan hela tiden latenta och klienterna är sällan gulliga gamlingar. De är bråkiga, envisa, störande och de ringer titt som oftast; har skitit på sig, behöver kissa igen, vill ditt och datt.

Personalen är uttjatad, sitter vid kaffebordet. Hon vars tur det är har just tagit fram sockerkan. Det ringer och ringer. Gummorna ger sig inte. Men personalen låtsas om ingenting. Den uppträder som en semestrande stationsinspektor i Strix: ”Där kommer ett tåg, det ger jag fanken. Där kommer ett tåg till, det ger jag fanken.”

Scenen känner alla igen som har med vården att göra. Den som söker säga ifrån ”Men ni kan ju inte bara sitta här! Hör ni inte? Det kan ju vara något allvarligt! Har ni ingen empati?” får fan för det. Det utlöser de latenta spänningarna. De andra går direkt till chefen och klagar.

Detta kan få allvarliga följder för den som sagt ifrån. Att begära hjälp från facket lönar sig inte. Facket ställer inte upp för den bråkiga. Inte förrän skiten hamnar i fläkten och smetar ner löpsedlar.

Jan Myrdal