Små skivbolag drabbas värst av fildelning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-04

Jonas Sjöström: Upphovsrätten måste garanteras.

Debatten om illegal fildelning präglas av stereotyper och rena felaktigheter. Den mest envisa och skadliga missuppfattningen är att små aktörer skulle tjäna på illegal fildelning. Detta är helt enkelt fel. Mindre svenska musikproducenter är de första att ta stryk när den illegala konkurrensen sätter grundläggande reglerna ur spel.

Den kraftiga nedgången för den svenska musikbranschen drabbar oberoende aktörer minst lika hårt som de stora bolagen. Därför har de senaste fem årens halvering av musikförsäljningen i Sverige resulterat i en ökad koncentration, där oberoende aktörer i stor skala marginaliserats eller köpts upp av internationella bolag.

En fortsatt ”låt-gå-attityd” mot illegal fildelning innebär ett stort hot mot alla småföretagare i musikbranschen och mot mångfalden i svensk kulturproduktion. Det går här inte att göra en klar skillnad mellan ”skivbolag” och dem som arbetar med att skapa musiken. De som driver och arbetar på mindre bolag är ofta även är djupt involverade i de kreativa processerna som musiker, artister eller producenter.

Den näringspolitiska debatten präglas idag av insikten om hur viktiga små och medelstora företag är för innovation och tillväxt. Värnandet av de små företagens villkor återkommer i alltifrån EU:s Lissabonstrategi för tillväxt till den svenska regeringsförklaringen.

Med detta i åtanke har förespråkarna för fri nedladdning utan kompensation till kreatörerna, varit snabba att peka ut de stora bolagen eller ”industrin” som ensam motståndare, samtidigt som man hävdar att mindre aktörer till och med gynnas av illegal fildelning! Märkligt nog har många inom såväl politik som medier helt eller delvis köpt denna bakvända logik. Därför måste det självklara upprepas: Inte heller små bolag eller dess artister tjänar på att utsättas för illegal konkurrens och fråntas rätten att besluta över hur vi ska distribuera och sälja våra verk.

Lika fel är påståendet om att problematiken kan lösas genom enbart nya affärsmodeller. En någorlunda fungerande upphovsrätt är tvärtom en förutsättning för det framgångsrika användande av digitala affärsmöjligheter som krävs för att minska pirateriet. Att kunna sprida sina verk globalt till låg kostnad skapar potential för mindre aktörer, men om någon annan helt riskfritt kan göra samma sak utan att ersätta kreatören faller hela resonemanget. Den som lägger stora resurser på att skapa musik och bygga varumärken måste kunna skydda sitt varumärke och ta betalt för just skapandet. Denna rätt kan inte ersättas av nya distributionsmöjligheter.

Det får inte heller glömmas bort att nya svenska företag som Spotify levererar mervärde och spännande lösningar, men om de ska betala för musiken när andra slipper betala, kommer investeringsviljan att tryta. Om den politiska signalen är att upphovsrätten inte längre gäller längre sinar naturligtvis också det riskkapital som kan bidra till att lösa problemen.

Att utveckla nya tjänster och affärsmodeller faller självklart på marknadens aktörer, inklusive telekombolagen med statligt kontrollerade Telia i spetsen. Men att garantera spelreglerna är och förblir ett politiskt ansvar.

Maud Olofsson sa i en intervju i somras i svepande ordalag att hon ”uppmanar dem som säljer filmer, musik och böcker att hitta nya tekniska lösningar” och samtidigt att hon ”kritiserat de här företagen tidigare och gör det igen”. Sveriges oberoende musikproducenter har 200 medlemsföretag spridda över hela landet av vilka den absoluta majoriteten har en eller ett fåtal anställda. Vad betyder egentligen ministerns krav applicerat på de kreativa branschernas tusentals småföretagare? Att de inte kan göra anspråk på upprätthållande av sin lagstadgade upphovsrätt förrän de egenhändigt har revolutionerat nättjänsterna?

Konsekvenserna av pirateriet är redan kända i form av minskad oberoende musikutgivning, färre professionella skivbolag och att ungefär hälften av dem som arbetat med musikproduktion förlorat sina jobb på bara några år. Men de något mer långsiktiga effekterna riskerar att bli ännu allvarligare. De minskade intäkterna för svenska producenter resulterar i omfattande brain-drain där de skickligaste låtskrivarna, musikproducenterna och videoregissörerna i allt större utsträckning bara jobbar med stora utländska bolag som har råd att betala. Problemet är naturligtvis inte de internationella bolagen, utan att oberoende svenska bolag inte har ekonomiska resurser att absorbera skadan från den illegala konkurrensen.

Om Sverige utvecklas till en kreativ dotterbolagsekonomi kan vi räkna med att mångfalden i svensk musikproduktion minskar drastiskt, och jag antar att liknande effekter kan förväntas i andra kulturnäringar.

Politikens förhållningssätt till musiken har präglats av tvära kast: Från en närmast sönderkramad symbol för Sverige som modern exportnation till att beskrivas som förändringsobenägen och girig. Det är på tiden att politikens relation till oss i musikbranschen nyanseras. Det vi behöver är ju i huvudsak rimliga spelregler och konkurrensvillkor – faktorer som ses som grundläggande i alla andra branscher.

I en ärlig debatt med fler sakargument och färre klyschor blir alternativen tydligare. De som inte är beredda att försvara upphovsrätten på nätet ska inte längre kunna låtsas att detta inte har ett pris, eller att det ”bara” är storbolag som drabbas. Införs inte rimliga möjligheter att agera mot intrång så är det i praktiken att likställa med ett tyst avskaffande av upphovsrätten.

Hundratals engagerade och kompetenta medarbetare på små skivbolag har fått lämna sina jobb under de senaste åren. Inte för att deras arbete inte efterfrågas och värderas – utan för att de verkar i en alltmer laglös sektor. För oss är upphovsrätten avgörande och det är entydigt så att små kreatörer skadas mest på en marknad utan regler.

Jonas Sjöström, Ordförande i SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter)