Varför tiger feministerna om 'Halal-TV'?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-23
Dilsa Demirbag-Sten: Det borde ringa en varningsklocka
Slöja på tio åriga flickor, religiösa friskolor och vårdcentraler, förslag på islamiska domstolar och nu programledare för Halal-tv som konstaterar att det inte finns skillnad i värdet mellan män och kvinnor inom Islam.
Det feministiska etablissemanget tiger, skriver Dilsa Demirbag-Sten.
När jag kritiserar SVT för att ta in ”objektiva” programledare som är djupt troende har beskyllningar om att vi kritiker inte vill se muslimer i TV haglat. När man saknar argument verkar det lockande att beskylla meningsmotståndaren för att vara hatisk eller fördomsfull.
Att låta olika religiösa grupper komma till tals och medverka är inte detsamma som att låta dem leda och journalistiskt undersöka verkligheten utifrån en religiös inramning. Livets ord skulle aldrig få åtta avsnitt till att utrycka sin kristna bild av Sverige och svenskheten har ansvarig utgivare Joakim Sandberg påpekat. I konsekvensens namn: varför inte?
Det är med Halal-TV-debatten som med hedersmordsdebatten. Vi får börja om från noll trots att det finns en stor kompetens och kännedom bland kvinnorättsaktivister, journalister, akademiker, politiker och andra sakkunniga om religionens roll och plats i samhället.
Under hedersdebatten började samtalet med att ifrågasätta huruvida det fanns något som kunde kallas hederskultur och mord eller inte. Numera verkar de flesta accepterat det som tusentals rapporter från FN, NGO, feminister, forskare och aktivister runt i världen länge diskuterat: traditionernas, religionernas och kulturens roll i reproduktionen av hederskodexen.
Nu är det i stället begrepp som ”islam” och ”muslimer” som skapar förvirring. Låt oss göra det enkelt så att även SVT:s Halal-redaktion och de som i olika kommentarsinlägg gör likhetstecken mellan islam och muslimer, kan hänga med: Nästan en halv miljon personer i Sverige, med ursprung i ett land där islam är statsreligionen, definieras som muslimer. Marknaden, medierna och religiösa företrädare använder denna siffra för att vinna marknadsandelar, tittare eller politiska rättigheter.
Många (de flesta med ursprung i Iran) har flytt från religiöst förtryck. En stor grupp är lika mycket – eller lika lite - troende som de flesta svenskar som firar jul och påsk men även midsommar. Själv är jag ateist men firar såväl kurdiska nyåret, Newroz som jul, av traditionella och kulturella skäl.
Det finns dock en liten grupp djupt troende muslimer som har behov att organisera sig för att kräva kollektiva rättigheter i religionens namn. Vad dessa ”rättigheter” och krav består i är högst selektivt. Ingen Islamisk organisation har lånat pengar av banken och sedan vägrat betala ränta med hänvisning till Islam. Kvinnors rättigheter är det däremot alltid möjligt att förhandla om. Ekonomiska strukturer tjafsar man inte med helt enkelt, då går det bra att anpassa religionen.
Det borde ringa en varningskloka bland feminister som hör religiösa grupper kräva rättigheter utifrån sin religiösa grupptillhörighet. Som vi vet är det förödande ofta rätten till kvinnans sexualitet som skapar motsättningar mellan den sekulära demokratiska delen av befolkningen (vilket de flesta muslimer är en del av) och fundamentalistiska religiösa grupper.
Slöja på tio-åriga flickor, religiösa friskolor och vårdcentraler, förslag på islamiska domstolar och nu programledare för Halal-tv som konstaterar att det inte finns skillnad i värdet mellan män och kvinnor inom Islam, i avsnittet om jämställdhet. Inget av detta gynnar kvinnors rättigheter.
Feminister och kvinnorättsaktivister som bland andra Sara Muhammed, som länge arbetat mot religiöst förtryck och hedersrelaterat våld, har avfärdats med att de är kategoriska och präglade av sin personliga erfarenhet av Islam. Den manliga erfarenheten anses vara visdom medan en invandrad kvinnas ett trauma och därför inget att ta på allvar. Vad säger det om synen på invandrade kvinnor i Sverige?
Inger Stark (v), Stockholmspolitiker, är en av de få profilerade feminister som står stabilt när det kommer till kvinnors rättigheter. Det övriga feministiska etablissemanget tiger. Var håller Feministisk initiativ och andra feminister som säger sig kämpa för kvinnors rättigheter hus?
Dilsa Demirbag-Sten