Bond – ett unket ideal, Gynning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-06

Elin Grelsson: Vi är många som inte känner någon lust efter kändiskvinnornas idealmän

Kända svenska kvinnor har fyllt medierna med sina åsikter om idealmannen, hur de vill ha tystlåtna machomän som hellre delar ut örfilar än smekningar.

Men det är inte det enda mansidealet och jag vägrar låta Gynning och hennes likasinnade få patent på hur idealmannen ska vara, skriver Elin Grelsson.

Carolina Gynning slår ett slag för Bond som mansidealet i en debattartikel i Expressen den 2 november. Männen ska, enligt Gynning, vara ”tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor.” Hon förespråkar en tillbakagång till ett gammalt mansideal, full av unken ojämställdhet och känslobehärskning. Likaså gör Malin Wollin när hon i en krönika på Aftonbladets Wendela-sidor menar att män helt enkelt inte vill prata känslor. Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén skriver på Newsmill föraktfullt om den nya sortens mjukisman och längtar efter ömma slag och Boris Belucic menar i sin text i antologin F-ordet att kvinnor längtar efter muskulösa machomän.

Jag skiter högaktningsfullt i om Carolina Gynning vill ligga sömnlös på natten utan någon aning om var hennes kille håller hus. Jag struntar i om Jessica Zandén längtar efter mannen som ger henne ömma slag snarare än diskar varannan gång. Jag bryr mig inte om huruvida Malin Wollin inte kan prata känslor med sin man eller Boris Belucic vill leva i illusionen att alla kvinnor längtar efter testosteronstinna muskelmän.

Men när de upptar medialt utrymme med sitt mansideal och förespråkar en unken gammal mansroll som en ny norm att anamma, då reagerar jag. För vi är väldigt många som inte har alls känner någon lust eller längtan efter vare sig behärskade Bondmän, muskler eller ojämställda män. Det är inte det enda idealet och jag vägrar låta Gynning och hennes likasinnade få patent på hur idealmannen ska vara.

Min idealman är sårbar, öppen och närvarande. Jag vill ha kärleksbrev, tårar i slutet av en sorglig film, någon som håller mitt hår när jag kräks och vet vilken sorts glass jag tycker bäst om. Idealmannen är han som har bokhyllan sprängfylld av intressant litteratur, snarare än han som har kroppen sprängfylld med testosteron. Han som ringer när han har sagt att han ska ringa och som utan att reflektera över det tvättar mina smutsiga trosor när det är hans tur och ställer sig och diskar när jag har lagat mat.

Han som cyklar av miljöskäl, snarare än skryter om sin nya bil och som har tummen mitt i handen, men i gengäld kan minst tio titlar på Bergmanfilmer.

Mitt ideal är mannen som är rädd för att bli misshandlad när han går ensam från krogen, snarare än han som inte drar sig för att hamna i ett slagsmål. Han som odlar basilika, sitter och diskuterar känslor och tankar hela kvällen och som hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Mitt ideal är mannen som ser sig själv och mig som människor i första hand och kön i andra hand. Han som vågar vara öppet sårbar och orolig för att inte räcka till. Som pratar om känslor och kan vara svag ibland och stark ibland. Jag behöver inte några starka armar att bära mig på, jag behöver någon som låter mig möta honom halva vägen så att vi blir starka tillsammans.

Mitt mansideal är någon som mer än någonting annat är mänsklig, för mänsklighet är faktiskt den allra sexigaste egenskapen av dem alla.

Elin Grelsson