Maria, du är inte ensam

Läsarna reagerar, och Lotta Gröning ser politiker som blundar för fattigdomen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-01

Reaktionerna är många på Marias nödrop om att hon inte har råd att äta varje dag. Maria är en av många svenskar som är fattiga och lever under existensminimum.

Flera i hennes situation har hört av sig, men också människor som menar att den ”så kallade” fattigdomen bara beror på slöhet bland folk som inte vill jobba.

Läs Marias debattartikel:

Jag har inte råd att äta varje dag

Maria, fattig: I Sverige måste du klara dig själv eller kasta dig från stupet.

Läsare: "Det ska ofanligt mycket till innan någon i Sverige 2008 inte ska ha råd att äta" Följ läsardebatten på nätet!

Efter 13 år tog jag mig tillbaka

Jag var själv hemma i 13 år tidigare. Skuttade runt på arbetsförmedlingens ”vuxendagis” varierat med sjukskrivningar på grund av att jag psykiskt hamnade på botten. Jag hade mina barn varannan vecka och då åt vi varmlagat varje dag, övriga veckor var det väl sisådär med riktig mat. Men jag svalt inte! Däremot fick jag lära mig att omprioritera vad som var viktigt.

Men visst fanns det en enorm baksida också! Jag hade inte råd med annat än det nödvändigaste. Hyra, el, hemtele och mat, ingenting annat! Det kunde vara ödesdigert om ungarna skulle ha matsäck eller någon skolresa. Efter 2,5 år, blev jag mer eller mindre tvingad att kontakta socialen för ekonomisk utfyllnad. Då visade det sig att jag levde 1?000 kronor under normen varje månad. Efter detta fick jag ekonomisk utfyllnad tills jag kunde arbeta igen! Visst hamnade jag hos kronofogden på de räkningar jag inte kunde betala. Om man inte har kulor till de ”onödiga” utgifterna, ja då måste man släppa taget. Det är bara att bita i det sura äpplet och kontakta fodringsägarna.

I dag år 2008 är jag ställföreträdande butikschef och har jobbat mig upp till det, från behovsanställd. Jag har pengar så det räcker, men utan den resan som jag gjort genom livet skulle jag inte vara den jag är! Men jag är tvungen att be om anstånd på vissa betalningar denna månad. Jag har varit sjukskriven på grund av borrelia och astma i en månad och försäkringskassan har en behandlingstid på sex veckor för att betala ut min sjukpenning.

Å andra sidan, får jag ju både sjukpenning och lön nästa månad!

Dra in på snabbmat och cigaretter

Det vore så intressant att få se denna persons månadsbudget. Min omedelbara reaktion är: sluta att röka, bo mindre, sluta att köpa snabbmat till ungarna. Jag kan givetvis ha fel, men jag måste bli överbevisad. Jag klarade mig på CSN (7000 kronor i månaden, nio månader per år) och jag har svårt att se att man får mindre från försäkringskassan eller socialen. Gnällande biter inte längre tyvärr.

Lotta Gröning: Fördomar frodas när politikerna håller käft

Den centerpartistiska landstingspolitiker i Västerås Barbro Larsson konstaterade nyligen på ett sammanträde i fullmäktige att det inte finns några fattiga barn i Sverige. Hon är inte ensam att tycka så bland politiker. Väldigt många politiker men också andra blir förbannade när vi talar om fattigdom i Sverige. De lever i tron om att allt är som förr, ett välfärdssamhälle där ingen svälter och där solidariteten genomsyrar politiken.

Att många politiker blundar för fattigdomen är att de lever så långt från verkligheten och att de inte erkänner politikens misslyckande. Klyftorna har ökat i Sverige sedan 1990-talet. Fattigdomen är socialdemokraternas, regeringens och riksdagens ansvar. Men det är enklare att skylla fattigdom på enskilda individer än att idka självkritik.

När politikerna inte tar ansvar frodas fördomarna. Varför ska invandrare få när vi inte får är en vanlig fråga. Många som känner sig trampade på i välfärdssamhället, oavsett om de är pensionärer, arbetslösa eller bara anser att välfärden är för dålig, hittar en flykting eller invandrare att skylla sitt elände på. Det är märkligt att så många tycks tro att kostnaderna för invandrarpolitiken alltid tas från pensionärernas pengar, eller av de arbetslösas pengar. Så är det givetvis inte! Invandare har inga särskilda gräddfiler, de prövas lika hårt som alla andra och de kan dessutom inte språket. Men när politikerna håller käft om sanningen uppkommer skrönor som populistiska partier gärna bygger sin politik på.

Vi är inte så bra som vi tror i Sverige. Vi har ingen anledning att slå oss för bröstet och tala föraktfullt om USA och andra västländer där fattigdomen breder ut sig och demokratin fungerar illa.

Fattigsverige behöver synliggöras och bekämpas. Folk som lever på bidrag har hamnat i ett fängelse där byråkrater bestämmer över deras liv. De kan inte påverka sin egen situation. Utan inflytande och utan pengar hamnar de i en nedåtgående spiral. Det räcker med att inte kunna betala hyran en månad eller två för att bli vräkt. Det behöver inte gå länge förrän Vattenfall stänger av elen. Socialen har alltid en paragraf till hands som säger att du måste ta ditt eget ansvar.

Det rasar in reaktioner till Aftonbladet, människor som i frustration tvingas erkänna att de är Sveriges fattiga. Människor som inte ser någon utväg, som förtvivlat ropar på hjälp.

Vem bryr sig? Politikerna tror som bekant att det är medelklassen som hjälper dem att vinna valet. Därför har alla partier skatteåterbäring och reformer till alla som redan har.