Jag har inte råd att äta varje dag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-29

Maria, fattig: I dagens Sverige måste du klara dig själv eller kasta dig från stupet

Fattigdomen diskuteras aldrig.

Jag, tillsammans med många andra människor, har så lite pengar varje månad att vi tvingas att välja: antingen betala en räkning eller äta.

Ibland skippar jag att äta. Jag äter varannan vecka när jag har barnen hos mig. De övriga veckorna äter jag minimalt för att stilla värsta hungern. Inga lagade mål mat. Följden har blivit att jag drabbats av bristsjukdomar som jag nu får behandling mot.

Jag vet inte varifrån jag ska få pengar till hyran. Jag och mina barn är med snabb fart på väg in i fattigdomen. Jag ser ingen rätsida på vår situation. Socialen har ingenting att bidra med.

Jag vill inte leva på bidrag, jag riktigt längtar efter att få jobba igen. Men både mitt psyke och min kropp är totalt utslagna och jag får ingen hjälp någonstans. Jag får klara mig själv . Vänder man sig till någon myndighet ställer de sådana krav som gör att jag mår ännu sämre.

Tänk om regeringen kunde tänka om! I stället för att sparka på folk och sparka ut dem i arbetslivet när de inte är redo för det. Om regeringens underhuggare till myndigheter hade förmågan att göra handlingsplaner som passar dem som ska tillbaka till arbetslivet tror jag att många fler hade en chans att lyckas. Jag har varit och provjobbat två gånger, men det var alldeles för tidigt för att det skulle fungera. Mina misslyckanden stärker mig inte och ger mig inte bättre självförtroende.

Jag hade tidigare ett bra jobb med en bra lön. Men när livet rasade och jag blev sjuk fanns inte backupen och inte möjligheten att återhämta sig för att komma tillbaka till arbetslivet. I stället finns kraven, och krav gör många människor ännu sjukare.

Min dröm är att få pengar så att jag kan betala min hyra och handla mat för den här månaden. Jag drömmer om att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen förstår att jag vill jobba och kommer att jobba om jag får tillbaka sömnen och min kraft, och dessutom får möjlighet till behandlingar så att jag blir frisk.

Jag ska komma tillbaka, jag är envis men det kommer att ta tid, inte i dag, inte i morgon, men om ett tag.

Men så länge jag riskerar att bli utan bostad och är utan mat och är sjuk så spelar det ingen roll hur mycket regeringen kräver att folk som jag ska ut i arbete. Jag har inte förutsättningarna för det i min situation.

Regeringens metoder börjar likna Hitlers, är vi tillbaka till b;rjan på 40-talet?

Regeringen väljer ut vilka som är dugliga och vilka som inte platsar. Vi som inte gör det mobbas ut ur samhället och försvinner på ett eller annat sätt.

Backupen – tryggheten vi betalt för under många yrkesverksamma år och även nu när vi lever på en sjukpenning som är beskattad – funkar inte längre!

Det är inte bara jag som inte äter mat varje dag! Vi är många. Men vi håller en bra yta utåt, låtsas att allt är okej. Vi undviker att se ut som uteliggare, vi har anständiga kläder och i bästa fall ett boende. Men inom hemmets väggar svälter vi i oss allt sjukare.

Är det ett Sverige vi vill ha och kan stå för, jag bara undrar?

I dagens Sverige måste du klara dig själv eller kasta dig från stupet.