Medborgarna – bättre än ryktet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-23

Erik Amnå: De flesta är beredda att gripa in och delta när det behövs

Den pessimistiska för att inte säga anklagande bilden av den samtida medborgaren håller inte. Medborgarna är inte mestadels obildade, slöa, likgiltiga eller lättmanipulerade. De sitter inte tillbakalutade i sköna fåtöljer, bedagade betraktande bedrägliga bondfångare som de lojt valt till sina representanter. Demokrati är inte politikerstyre i Sverige 2008.

I boken ” Jourhavande medborgare. Samhällsengagemang i en folkrörelsestat” (Lund: Studentlitteratur) presenterar jag en bild av samhällsengagemanget som på några punkter avviker från den gängse.

För det första försvagas inte samhällsengagemanget. Det senaste kvartsseklet har politiken inte marginaliserats i människors samtal. Fler kvinnor och män ger sig oftast in i diskussionen när politik kommer på tal. Det är inte färre nu än tidigare som håller vakt om den politiska allmänningen. Nio av tio är fortfarande medlemmar i åtminstone en förening.

Det tycks finnas en uthållig beredskap för ett aktivt politiskt deltagande. Det gäller också de till synes apatiska medborgare, som jag mötte i fokusgrupper. Innan de aktiverar sig i någon fråga, ställer de sig emellertid vissa frågor: Bör man? Är det viktigt? Behövs jag? Kan jag göra någon skillnad? Kan handlingen ha någon effekt? Ger det nåt i retur?

Så länge dessa frågor – i alla fall några av dem – inte självklart besvaras med att ”ja”, utövas det jourhavande medborgarskapet; alltså beredd, men inte alltid aktiv.

För det andra är inte de yngre rörelserna så mycket annorlunda än de gamla. Visst erbjuder de yngre, lokalt och globalt aktionsorienterade organisationerna ofta attraktivare arbetsformer. Det passar jourhavande medborgare att koncentrera sig på akuta frågor, söka sig till likasinnade och välja när och hur man ska delta.

Men de gamla försöker lära sig av de unga. Alla har dock svårt att motivera medlemskap eftersom det inte betyder inflytande; i de nya är maktförhållandena oklara och i de gamla väger medlemmar lättare än kombinationen anställda professionella och frivilligarbetande sympatisörer. Vi har en medlemsrörelse, som en ordförande råkade säga.

För det tredje tycks de politiska partierna lämna civilsamhället. De ser sig som en del av staten och den offentliga sektorn. Från rådhus, landstingshus och kanslihus tittar de ner på demonstranterna på torget och avundas deras samhällsengagemang.

Men de har gett upp hoppet att själva utgöra en mellanvalskanal. Här och var har jourhavande medborgare fyllt ut det vakuum som uppstår och bildat protest- och aktionsgrupper. Somliga har övergått till nya lokala partier. Några har sedan ritat om hela den politiska kartan i kommuner och regioner.

För det fjärde pågår nu en allmän omförhandling om civilsamhällets relationer till staten som innebär att organisationerna grottar in sig i offentliga sektorn. Deras ideologiska och finansiella förmåga, ja kanske också lust att vara en självständig och visionär samhällskraft för integration, frigörelse och pluralism hotas.

Det gamla samhällskontraktet mellan en expanderande välfärdsstat och ganska självständiga medlemsorganisationer som ville utveckla alternativa synsätt och lösningar på samhällsproblemen har brutits. Kostnadsjagande myndigheter kontrakterar nu professionaliserade rörelser för temporära leveranser av för politiskt efterfrågade tjänster. Projektsjukan får ett godtroget civilsamhälle att rätta sig mer efter statens än medlemmarnas prioriteringar.

Den svenska demokratin behöver fördjupas. För första gången ska vi lösa konflikter med medborgare som inte ser ut som våra spegelbilder. Då behöver vi en verklighetstrogen utgångspunkt. Min bild är ingen skönmålning. På flera punkter inger den bekymmer. Men medborgarna är bättre än sitt rykte.

Få är genuint passiva och det är detta som kännetecknar skandinavisk demokrati. Framåtlutade står de flesta beredda att gripa in och delta aktivt när de behövs; de står stand-by. Vid behov öppnar de nya kanaler till de folkvalda genom att utnyttja demokratins, utbildningssamhällets och teknologins framgångar för sina syften.

Dagens debattör

Erik Amnå

57, Örebro. Professor i statskunskap vid Örebro universitet.