Gudrun Schyman om ett stundande val – och en blocköverskridande beröringsskräck

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-16

Våga tala om EU!

Blocköverskridande beröringsskräck är det som präglat sommarens politisk samtal och utspel. Det partiledarna vägrat beröra, både i Almedalen och i olika sommartal, är EU och det stundande valet. 

I juni nästa år har vi val till EU-parlamentet, det vill säga det blir ingen ny politikervecka innan dess. Vad vore då naturligare än att just det europeiska perspektivet skulle vara dominerande?

Men icke. Ett av sju partier, Vänsterpartiet, tog upp frågan i Almedalen, och då med en brasklapp om att EU-valet inte är lika viktigt som riksdagsvalet. Jag har för säkerhets skull kollat alla tal i efterskott och det är faktiskt sant – inget av de övriga partierna sa ett ord om det kommande EU-parlamentsvalet! I referaten från helgens sommartal har jag inte heller hört något om nästa val. 

Visst är det väl märkligt? Majoriteten av partierna, och näringslivsorganisationerna, lade ner massor med pengar och energi på att Sverige skulle bli medlem men sedan är det ingen som vill prata om saken.

Varken om vad man gör där eller vad min vill göra i framtiden. Detta trots att EU:s lagar och förordningar i stor utsträckning styr våra politiska beslut, på alla nivåer, och kommer att göra det än mer, om riksdagen i höst säger Ja till Lissabonfördraget (före detta Konstitutionen). 

Det beklämmande är att de politiska perspektiven tycks krympa i takt med att internationalisering och globalisering ökar. Vad är ni rädda för? Att de partiinterna såren ska rivas upp? Att motsättningarna ska komma i dagen? Att kraven på folkomröstning om fördraget plötsligt ska blossa upp på samma sätt som kritiken kring FRA-lagen? 

Vad alla borde vara bekymrade över är utveckling inom EU. Till exempel när det gäller mänskliga rättigheter. Där är glappet mellan den offentliga jämställdhetsretoriken och den vardagliga praktiken ännu större än här. Majoriteten av lågavlönade och otryggt anställda i Europa är kvinnor och arbetsmarknadspolitiken saknar uttalade jämställdhetsmål. Pågående och planerade nedskärningar och avregleringar i välfärdssektorn får kännbara effekter för kvinnor.

Samhällsansvar görs om till familjeansvar och läggs på kvinnor. Invandrade kvinnor lever i dubbel diskriminering – både som invandrade och som kvinnor. Kvinnors kroppar blir alltmer brutalt exploaterade i sexindustrin, prostitutionen är tillåten i flera medlemsländer, samtidigt som rätten till abort inskränks.

Det blåser ”familjefundamentalistiska” vindar i Europa och både ensamma mammor och HBT-personer sitter löst. Kvinnors rättigheter erkänns inte som mänskliga rättigheter och inom Brysselbyråkratins mansdominans är aldrig kvinnors villkor viktiga vid medlemsförhandlingar. 

De patriarkala strukturerna är starka inom politiken, där som här. Detta är bakgrunden till framväxten av det Europeiska Feministiska Initiativet, där Feministiskt initiativ i Sverige ingår som medlem.

Ur frustrationen över utlovade men uteblivna förändringar växer en feministisk folkrörelse. Att EU ska erkänna rätten till abort som en mänsklig rättighet är ett huvudkrav. 

Samtidigt ser vi ett annat växande problem i Europa. Det föds för lite barn. Inom någon generation blir problemet gigantiskt. I många länder finns det inte förutsättningar för att kombinera ett föräldraskap med yrkesarbete.

Traditionellt är det kvinnorna som bär ansvaret och många vägrar nu att välja föräldrarollen. I stället utnyttjar man sin utbildning och satsar på yrkesarbete, ekonomisk självständighet och egen utveckling. Som män gjort i alla tider.

Hemmafrun som tog hand om barn och gamla är ett utdöende släkte men mansdominansen inom politik och förvaltning verkar oförmögna att hantera problemet. Lösningen ligger i jämställdhet. I föräldraskapet och i den egna relationen. I familjeliv och i yrkesliv. Lösningen ligger i sociala reformer, modern familjelagstiftning, utbyggd förskola och äldreomsorg.

Det är alltså dags att se strukturer och utkräva politiskt ansvar. Det betyder att det är dags för feminister i EU-parlamentet. Vem vågar ta debatten?

Dagens debattör

Gudrun Schyman

60 år, talesperson för Feministiskt initiativ, Stockholm/Simrishamn.