Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

OS-invigning på dagen 20 år efter massmorden i Rangoon

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-08

”Lena Adelsohn Liljeroths svek mot Aung San Suu Kyi”

En av världens modigaste och mest beundrade kvinnor, Aung San Suu Kyi, en kvinnlig Nelson Mandela, sitter idag i husarrest sedan 18 år tillbaka i Rangoon.

Den burmesiska militärjuntan skulle falla vilken dag som helst utan stödet från den kinesiska regimen och Aung San Suu Kyi skulle bli fri.

Men idag sviker Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth de ideal som Aung San Suu Kyi i 18 år offrat sin frihet för.

Aung San Suu Kyi.

Hade det inte varit för den kinesiska regimen så skulle situationen i Burma se helt annorlunda ut. Burmas militärregim är helt beroende av dess stöd politiskt och militärt. Generalerna tog makten i Burma med våld 1962 och idag styrs landet av världens mest brutala och känslokalla militärdiktatur.

Kvinnor våldtas, barn tvingas till oavlönat arbete och rekryteras som barnsoldater, hela folkgrupper tvångsförflyttas och byar och bostäder bränns ned i den skoningslösa jakten på alla former av opposition. Befolkningen lever i djup fattigdom trots landets rika tillgångar på råvaror som exempelvis skog, olja och ädelstenar.

Det största revoltförsöket mot diktaturen skedde 1988. Samma år återvände Aung San Suu Kyi, dotter till Aung San, ledaren för Burmas frigörelse från brittiskt kolonialstyre.

Revoltförsöket kulminerade den 8 augusti 1988, idag för exakt tjugo år sedan. Gator och torg i Rangoon och i flera andra städer fylldes med över en miljon fredliga demonstranter som krävde demokrati och rättvisa. Men de möttes av kulspruteeld. Tusentals mördades på order av generalerna. Många av dem som inte mördades på gatorna förföljdes, fängslades och torterades till döds i jutans fångläger.

Två år senare vågade sig generalerna på att arrangera allmänna val. Med Aung San Suu Kyi i spetsen segrade oppositionen överlägset. Men valresultatet ignorerades.

Många av de nyvalda parlamentarikerna kastades direkt i fängelse och Aung San Suu Kyi sattes i husarrest. Där sitter hon fortfarande. Men oppositionen vägrar ge upp sin antivåldskamp mot de brutala generalerna. Aung San Suu Kyi står ständigt upp som en symbol för friheten, men sviks gång på gång av världens makthavare.

Genom att delta vid invigningen av OS i Peking på årsdagen 20 år efter massmorden på 3 000 demonstranter på Rangoons gator, legitimerar Lena Adelsohn Liljeroth och alla andra deltagande politiker och ekonomiska makthavare den kinesiska regimens stöd till diktaturen i Burma. Men det handlar inte bara om Burma.

Den kinesiska regimen förhindrar utbredningen av demokrati, frihet och jämlikhet över världen genom att konsekvent skydda andra diktaturer, inte minst genom sina veton i FNs Generalförsamling, den sprider vapen som används för att bekämpa demokratin och den ”städar” hårdhänt bort sina egna inhemska kritiker.

Politiker borde vara mer samhällsmedvetna än den Internationella Olympiska Kommittén, IOK. Men huvudskulden för att OS nu äger rum i Kina bär IOK ensam. Med en blandning av hopp om ekonomisk vinning och naiv tro på att OS-arrangemang saknar politiska kopplingar beslöt man att diktaturen Kina skulle få OS 2008. Det har allvarligt försvagat hela den olympiska rörelsen trovärdighet.

Den Internationella Olympiska Kommittén, IOK, försöker nu avsvära sig sitt ansvar genom att hänvisa till andras svek. Men det är utsiktslöst av två helt avgörande skäl.

1) Inget politiskt eller ekonomiskt möte får bråkdelen av den uppmärksamhet över hela världen som de olympiska spelen får. Sammanträden i Förenta Nationernas Generalförsamling och Davos-gruppens möten går - i jämförelse - nästan spårlöst förbi. De olympiska spelen är världens mest uppmärksammade arrangemang och OS i Kina blir de största spelen någonsin. Därför har IOK ett stort ansvar för vilka regimer den legitimerar.

2) Den olympiska rörelsen ska enligt sina egna riktlinjer, ”respektera allmänna och grundläggande etiska principer (paragraf 1)”, ”främja ett fredligt samhälle och slå vakt om mänsklig värdighet (paragraf 2)”. Varje form av ”diskriminering på grund av ras, religion, politik (vår kursivering) kön eller annat skäl är oförenligt med medlemskap i den Olympiska rörelsen” (paragraf 5)”. I Kina och i Burma bryter regimerna dagligen mot alla dessa etiska principer.

Nu när IOK, ledande politiker och ekonomiska makthavare svikit demokratins ideal står det enda kvarvarande hoppet till de aktiva deltagarna i tävlingarna. Vi vet att den idrottskvinna eller idrottsman som demonstrerar hotas av bestraffningar från IOK, diskvalificering, hemskickning och kanske fråntagning av medaljer. Men är inte det en fullständig moralisk bankrutt, att IOK hotar att bestraffa den som försöker upprätthålla IOKs egna etiska principer?

Om de olympiska spelen får genomföras utan någon som helst manifestation för demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, yttrandefrihet och mötesfrihet så skadas, kanske för all framtid, den olympiska rörelsens trovärdighet. Men betydligt allvarligare är att ett Peking-OS, utan protester mot diktaturen, måste betraktas som ett bakslag för mänsklighetens strävan mot en anständig värld.

För det burmesiska folket, för demokratikämpar inne i Burma och i exil över hela världen är den 8 augusti en sorgens dag. Just den dagen firas invigningen av OS i Kina i stenhård regi av den kommunistiska diktaturen, samtidigt som varje form av demonstration för frihet och demokrati förbjuds och förhindras av den kinesiska regimen och av IOK.

Dessvärre tycks världen ha glömt vad som hände i Burma den 8 augusti 1988, men också vad som hände på Himmelska Fridens Torg ett år senare i juli 1989 och i Burma så sent som i september förra året då fredligt demonstrerande barfota buddistmunkar återigen kallblodigt sköts ned.

Glömda tycks också den kinesiska regimens upprensningar nyligen i Tibet vara och hur den burmesiska militärjuntan inte bara förhindrade utan också stal omvärldens bistånd till befolkningen efter cyklonen Nargis som, för bara några månader sedan, dödade över hundratusen människor och gjorde kanske en miljon hemlösa.

Förra hösten uppmanades idrottskvinnor och idrottsmän, bland annat av oss på Aftonbladets debattsida, att bojkotta OS-invigningen i Peking om demonstrationerna i september 2007 skulle sluta i ett blodbad så som demonstrationerna i augusti 1988 gjorde. Det blev ett nytt blodbad, nya arresteringar, tortyr och mord på fredliga, obeväpnade munkar och studenter.

Alla de olympier som stiger upp på en prispall inför TV-kamerorna har en chans att demonstrera. Finns det verkligen inte, bland alla dessa tusentals olympier, någon enda med mod att återigen, precis som Tommie Smith och John Carlos i Mexico 1960, höja en knuten näve mot diktatur, förtryck, diskriminering, arresteringar, tortyr och militärens kulsprutor?

Egentligen borde alla olympier på invigningen höja en knuten näve mot alla former av diktatur nu när deras ledare, många ledande politiker och ekonomiska makthavare svikit de demokratiska idealen! Då skulle diktaturens företrädare sitta där maktlösa på läktarna!

Ska den 8 augusti 2008 gå till historien som den stora tystnadens dag, svekets dag?

Frida Perjus och Kristian Brangenfeldt,

biståndsarbetare för den burmesiska oppositionen,

Olof Kleberg och Bror Perjus,

redaktörer emeritus