Jorden har inte feber
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-24
”Sverige måste gå före för att stoppa jordens feber” är ett vanligt mantra i klimatdebattens kölvatten. I olika lösryckta påståenden ges sken av att "den globala uppvärmningen” går allt fortare, att isen på Antarktis håller på att kollapsa och att haven blir varmare och varmare. Sanningen, som allt fler nu börjar notera, är att ingen nettouppvärmning av jorden har skett under de senaste tio åren, trots att koldioxidhalterna ökat i atmosfären. När man studerar temperaturkurvan för de senaste 150 åren ser man en fördelningskurva som varierar kring normalen med cirka en halv grad uppåt och nedåt.
Köldperioden i början på förra seklet varierar mot normalen kring1940-talet för att därefter falla tillbaka något och gå mot en varmare period – som nu åter planat ut och där temperaturen börjat gå ned.
Klimatpanelens teoretiker påstår att avkylningen av jorden som skett under det senaste decenniet egentligen maskerar en bakomliggande uppvärmning som döljs av olika väderfenomen som till exempel den avkylande "La Nina" samt av kallare ytvattentemperaturer i norra Stilla havet. Man glömmer givetvis att nämna alla värmande väderfenomen som genom åren legat till grund för slutsatser om "global uppvärmning".
När det gäller det faktiska förhållandet för isen på och kring Antarktis så är sanningen den att den långsiktiga trenden är ökande massa och utbredning totalt sett, inte minskande. Istäcket har ökat de senaste 30 åren och temperaturen är faktiskt något lägre än på 1970-talet. För närvarande är också den sammantagna utbredningen av havsisarna på jorden helt normal för årstiden.
En annan vanlig missuppfattning är att haven är satta under kraftig uppvärmning. Det så kallade "Argoprojektet”, med över 3000 avancerade mätrobotar i världshaven, visar att haven inte värmts upp alls utan i stället kan en liten avkylning konstateras.
Klimatets känslighet för koldioxid är också låg, vilket de flesta forskare i dag är överens om. För att nå en temperaturhöjning på 4-6 grader vid en fördubbling av koldioxidhalten från 280 till 560 ppm (miljondelar) så skulle temperaturhöjningen i dag vara på över 1,5 grader, det vill säga mer än dubbelt så mycket som verkligen uppmätts. De temperaturvärden som uppmätts fram till 2008 stödjer i allt väsentligt en klimatkänslighet för koldioxid som understiger 1 grad. Fortsätter dessa data att strömma in de närmaste åren kommer "koldioxidteorin” att falla vetenskapligt och offentligt.
Det är sannolikt också detta som är orsaken till det omfattande hemlighetsmakeriet med källdata och mätstationer för globala temperaturer samt marginalisering av tidigare forskning och andra forskare som pågår i klimatpanelens kölvatten. De skräckscenarier om 4-6 graders höjning av temperaturen som sprids bygger på omfattande "positiv feedback" (förstärkning), vilket inte realiserats. Negativ feedback (dämpning) har medvetet underskattats därför att den per definition medverkar till att den verkliga klimatkänsligheten för koldioxid går mot noll.
Hela frågan bottnar alltså i en temperaturhöjning under loppet av 200 år (1900-2100) på 0,0 till 1 grad Celsius.
Det sägs också ofta att det råder konsensus i klimatfrågan. Under klimatmötet på Bali sände över 100 välmeriterade forskare ett öppet brev till FN där man ifrågasatte hela koldioxidteorin. En amerikansk senatsrapport från december 2007 namnger över 400 forskare från hela världen, däribland flera svenskar, som inte delar klimatpanelens uppfattningar. I början på mars 2008 hölls en klimatkonferens för kritiska forskare i New York som samlade över 500 forskare. Det så kallade ”Petition Project” har samlat kritiska namnunderskrifter från över 32 000 forskare.
Jorden har inte feber, och kommer inte heller att få det. Sverige bör därmed inte ta täten in en ekonomisk regression av gigantiska mått, stödd på en "forskning" som är ett falsarium.
Jonny Fagerström, 49 år, Skövde. Officer och miljödebattör.