Vet du var bidrags- pengarna tar vägen?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-23

För att allmänheten skall kunna känna förtroende för ideella insamlingar bör Stiftelsen för Insamlingskontroll (SFI) skärpa kraven för att bevilja 90-konton. Den som ber om ett bidrag bör vara skyldig att redovisa om han eller hon gör det mot betalning eller om det är en ideell insats. På så sätt skulle de som verkligen arbetar ideellt gynnas. Jag skall förklara varför.

För fyra år sedan fick jag frågan om jag kunde ställa upp som ordförande för Cancer- och Trafikskadades Riksförbund (CTRF) som var i kris. CTRF:s ändamål är att hjälpa cancer- och trafikskadade. Eftersom jag själv är cancerskadad och hade ett långt förflutet i Cancerfondens styrelse kände jag det som en plikt att ställa upp. Då jag anser att ett ideellt engagemang skall vara just det, avstod jag från det styrelsearvode som erbjöds.

Jag fann att CTRF sedan en tid inte längre gjorde rätt för sitt 90-konto. Villkoret är att kostnaden för insamling och administration inte får överstiga en fjärdedel av det insamlade. I CTRF:s fall var siffran nästan uppe i halva det beloppet. Förklaringen var att CTRF livnärde ett femtiotal telefonsäljare. Insamlingen av medel till ändamålet tillgick så att säljarna mot provision ringde folk och bad om bidrag.

Kostnaden för provisioner var så hög att det var omöjligt att klara villkoret för 90-konto. Vi vände oss till Cancerfonden och föreslog att man, med CTRF:s kapital som bas, skulle skapa en avdelning där för cancerskadade. Vi skulle därefter avveckla telefonförsäljningen. Efter en första positiv kontakt återkom man tyvärr med ett avböjande. Man befarade bland annat att avvecklingen av telefonförsäljningen skulle bli för dyr.

Detta misslyckande gjorde att jag lämnade posten som ordförande. Jag övertalades dock av den nya ordföranden Ingrid Persson att kvarstå i styrelsen. Under hennes ledning fortsatte arbetet med att minska beroendet av telefonförsäljning i förhoppningen att kunna rädda kvar 90-kontot.

Trots åtgärderna beslutade SFI att dra in CTRF:s 90-konto, viket var ett allvarligt bakslag. Detta tillsammans med försöken att banta provisionskostnaderna medverkade till att insamlingsvolymen under den här perioden började krympa kraftigt. Indragningen innebar att styrelsen måste göra något drastiskt för att ha en chans att vinna tillbaka 90-kontot. Vi beslutade då att helt avveckla telefonförsäljningen trots att vi visste att det kortsiktigt skulle minska insamlade pengar ännu mer. Vi kunde dock fortsätta den viktiga hjälpande verksamheten med fonderade medel.

Det var bara ett problem. De aktiva medlemmarna i det som heter Cancer- och Trafikskadades Riksförbund är inte vad namnet anger. De visade sig i huvudsak vara anställda som livnärde sig på verksamheten som säljare. Vid årsmötet som ägde rum den 30 maj infann sig en stor skara av dessa medlemmar och avsatte under kuppartade former den styrelse som var på väg att beröva dem deras arvoden. Mötet vägrade mot revisorns rekommendation att ge styrelsen ansvarsfrihet och valde sedan en ny styrelse som var lojal med säljarna.

Den intressanta fråga som denna händelse väcker är – hur ideella är ideella organisationer? Det som inträffat visar att CTRF nu i första hand ser till de anställdas intressen och är därför inte mer ideellt än vilket företag som helst. Detta gäller sannolikt en hel rad organisationer som arbetar med förment ideella insamlingar. När jag själv tidigare fått ett samtal från någon som ber om pengar till något välgörande ändamål, har jag tagit för givet att den som ringer är en ideellt arbetande person. Nu vet jag att så inte alltid är fallet.

Med en skärpning av SFI-kraven för 90-konto skulle man bättre sovra agnarna från vetet och mer av givares pengar skulle nå sitt ändamål.

LARS BERN