Det stora sveket

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-20

Framtidens socialtjänst ska bygga på en ny ovetenskaplig "kunskapsbaserad" metod.

Jag är rädd att vi kommer att stänga ute de grupper i samhället som är i mest behov av socialtjänsten på grund av att vi stoppar in dem i fack, skriver Elisabeth Arnet.

Socialstyrelsen har bestämt att framtidens socialtjänst skall vara kunskapsbaserad. De har ålagt länsstyrelserna att som tillsynsmyndighet se till att allt arbete i våra kommuner skall bedrivas utifrån ett så kallat "kunskapsbaserat arbetssätt".

Till vems nytta? undrar jag då. Klientens eller organisationens?

Från början talade Socialstyrelsen om "evidensbaserat socialt arbete". Man använde ordet "evidens" som kommer från det engelska ordet evidence och betyder ungefär "indikation på" eller "belägg för". Det har alltså inget med det engelska ordet "proof" att göra, som betyder bevis.

Jag har arbetat med socialt utsatta människor i Stockholm i tio år. Mestadels psykiskt funktionshindrade – men även människor med både psykisk sjukdom och missbruk i kombination.

Vi träffar dem. Möter dem "här och nu". Lyssnar på dem. Utreder. Och försöker sedan hjälpa dem på bästa möjliga sätt med en insats som passar deras behov och önskemål. Vi är utbildade socionomer, med många års arbetserfarenhet. En del av oss har även vidareutbildat oss inom ämnen som psykologi, socialt arbete, missbruk med mera. Vi bär därför på mycket kunskap kring vår klientgrupp. Så kallad "tyst kunskap".

Nu plötsligt skall vi från socialstyrelsens direktiv försöka lösa dessa klienters sociala problem med hjälp av så kallade "evidensbaserade metoder". Vi skall bland annat börja utreda varje klient efter en utredningsmall som berör väldigt många områden –?även irrelevanta områden, enligt min mening. Om en klient söker tak över huvudet eller stödkontakt en timme i veckan har jag svårt att acceptera att vi måste ställa frågor som inte direkt berör själva insatsen.

Vi skall möta en svårt sjuk klient – kanske psykotisk – med ett formulär som tar upp emot två timmar att fylla i. Sedan skall vi utifrån svaren skriva en utredning –?som vi åratal har klarat att skriva ihop UTAN denna utredningsmall.

Några klienter klarar inte ens av att svara på frågorna. Hur tolkar vi det?

Jag undrar varför vi skall utsätta dessa människor för utredningsinstrument som inte har någon som helst vetenskaplig evidens i dagsläget?

Statistiskt underlag för kommunerna och deras planering kanske är syftet med denna kartläggning av våra klienter.

Svaren klienterna ger till oss kan tolkas på olika sätt –?och då finns risken att kommunerna tolkar resultat av till sin fördel. "Ja, Kalle verkar ju inte bli bättre av boendestöd en timme i veckan, så vi avslutar den insatsen". Och HUR kan vi veta det? När det finns så många andra bakomliggande faktorer som spelar roll i en människas liv.

Varför hjälpa utsatta individer över huvud taget? För att de skall må bättre? Gå framåt? Alltså nå framsteg. Eller bara för att "hålla dem över vattenytan". Viktiga etiska aspekter kommer då upp till ytan.

Det är i princip omöjligt, anser jag, att få en entydig kunskap om vad som gör att människor mår bättre eller sämre av olika insatser. Alltför många områden i en människas liv påverkar insatsens utfall och resultat.

Socialt arbete är ett dynamiskt område som är i ständig förändring. Människor är dynamiska varelser som ändras av inre och yttre faktorer. Väldigt ofta samhälleliga faktorer som de inte är i stånd till att påverka.

Jag är rädd att vi i framtiden stänger ute de grupper i samhället som är i mest behov av socialtjänsten på grund av att vi stoppar in dem i fack baserat på helt ovetenskapliga undersökningar och utredningar. Samtidigt som vi tror att vi arbetar kunskapsbaserat. Vilket hyckleri!

ELISABETH ARNET