Är partiet viktigare än landet, ministern?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-28 | Publicerad 2016-09-23
S-ambassadörer: Ni har låst in er i vänsterburen – och beordrat största möjliga tystnad kring Nato
DEBATT. Vid upprepade tillfällen sedan regeringsskiftet 2014 har utrikesminister Margot Wallström efterlyst en bred diskussion om det säkerhetspolitiska läget. ”Det är just det vi behöver … ett ordentligt underlag och konstruktiva idéer”.
För någon vecka sedan blev hon bönhörd genom Krister Bringeus säkerhetspolitiska utredning ”Säkerhet för en ny tid”.
Precis som Tomas Bertelmans utredning i samma ämne hösten 2014, är Krister Bringeus utredning ett konstruktivt, intelligent, välskrivet och välkommet underlag för eftertanke och bred diskussion om nationens säkerhetspolitiska vägval.
Om Margot Wallström menar allvar så missade hon ett gyllene tillfälle att lösa upp den intellektuella och politiska kramp som det rådande tankeförbudet inom det socialdemokratiska partiet har skapat. Samma dag som utredningen presenteras viftar utrikes- och försvarsministrarna nämligen bort utredningen i en DN-artikel med välkända och trötta argument, och slår magistralt fast att allting alltid ska förbli vid det gamla.
Ännu en gång har SAP:s ledande företrädare i säkerhetspolitiken beordrat fram den största möjliga tystnad som regelmässigt inträder när man kör huvudet i sanden.
Hur kunde det bli så illa? Till den svenska arbetarrörelsens historiska förtjänster hör förmågan att utforma ett samhällskontrakt, identifiera stora framtidsfrågor, formulera problemen och på ett pragmatiskt sätt anpassa politiken till en föränderlig verklighet och lämna bakom sig nattståndna dogmer. Därmed har socialdemokratin kommit att identifieras med samhällsbyggande, ansvarstagande, modernitet och rationalitet på ett sätt som ingivit respekt långt utanför vårt lands gränser.
Vart tog det partiet vägen i säkerhetspolitiken?
I stället har partiledningen surrat sig fast vid dogmer, som inte längre kan försvaras med sakliga argument. Krister Bringeus utredning avlivar till exempel alla väsentliga argument som brukar anföras mot ett svenskt medlemskap i Nato.
Socialdemokratin verkar så till den milda grad ha låst in sig i vänsterburen, tillsammans med V och MP, att man tappat den säkerhetspolitiska orienteringsförmågan i Europa och i svensk politik, och inte ser de utmanande konsekvenserna av sin egen argumentation.
Eller är det precis det man gör? Och är det därför partiets företrädare är så tysta och ser så obekväma ut när Nato-frågan kommer upp? Ett lysande undantag är dock Kenneth G. Forslund, ordförande i utrikesutskottet, den enda ledande socialdemokrat som välkomnar säkerhetspolitisk debatt.
Förklaringen ligger kanske i att partiet, med sin nuvarande starkt försvagade politiska position, inte anser sig orka med ännu en omvändelse under galgen, liknande den uppslitande EU-striden för tjugo år sedan.
Det kan vi förstå, men inte respektera. Partiledningen har själv försatt sig i denna gisslansituation genom att lägga locket på och vägra att ta en förutsättningslös diskussion om alliansfriheten. Den opinion partiets ledare hela tiden hänvisar till är en produkt av den egna politiken.
Nato-frågan försvinner inte. Precis som med EU måste partiets reträtt inledas någon gång, och vi beklagar djupt att man även denna gång missat chansen. Om det värsta scenariot skulle bli verklighet kommer domen över svensk socialdemokrati att bli hård. Det är riskabelt att sätta partiets väl före landets.
För både SAP:s och landets skull borde Krister Bringeus utredning bli underlag för ett omfattande folkbildningsarbete och det ”fördjupade samtal” i partiet och i landet som utrikesminister Margot Wallström efterlyser men samtidigt vägrar att delta i.
Bo Eriksson
Sven-Olof Petersson
Manne Wängborg
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.