Min dotter är tjock - kan vi prata om det?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-12 | Publicerad 2016-09-09
Pappan: Jag vill inte förkorta min dotters liv bara för att jag inte vågar ta upp förbjudna ämnen
DEBATT. Terese Allert, chefredaktör på tidningen Frida, förbjuder oss att prata kilo med våra barn av oron för att skada barnens självkänsla. Men det är lättare att sätta munkavle på oss föräldrar än att ge rätt verktyg för att kunna prata om problemet på ett bra sätt.
Min nioåriga dotter lider av fetma. Det finns alltså en överhängande risk att hon utvecklar insulinresistens, blodfettrubbningar och leverpåverkan. Det finns en 80-procentig risk att hon fortfarande kommer att lida av fetma i sena tonåren och att hon av sin åkomma kommer att utveckla cancer.
Om inget händer kommer hennes liv förkortas med 13 år. Och hon är inte unik. 20–25 procent av ungdomar i 10-årsåldern i Sverige är överviktiga och drygt tre procent lider av sjukdomen fetma.
Faktum är att många menar att man med fog kan betrakta barn- och ungdomsfetma som en ny folksjukdom.
Precis som Terese Allert är också jag orolig för min dotters kroppskomplex. Först ville jag inte ens ta hjälp av sjukvården av oro för att det skulle stigmatisera min dotter. Först när de kunde lova att alla samtal om hennes kropp skulle ske när min dotter var i ett annat rum gick jag med på att skriva in henne på en mottagning för barn med övervikt eller fetma. Det enda jag kunde tänka på var att inte skapa sår i min dotters självkänsla.
Och så började processen med en då sexårig flicka.
Vi har aldrig varit stora konsumenter av godis och sötsaker men efterrätter och fika försvann, till och med när vi hade gäster. Det gav inga resultat.
En dag plockade vi ner mattallrikarna i källaren och sedan dess har hela familjen ätit på assietter för att hålla nere storleken på matportionerna. Inga resultat.
Vi har pratat med skola och fritids och bett dem hålla koll på henne. Inga resultat.
Grannbarnen springer med godispåsar och chipsbehållare och min nioåring tittar bedjande upp mot mig när de erbjuder henne att smaka.
– Nja, vi ska snart äta middag, svarar jag.
Eller: – Vi försöker att hålla ner lite på sötsakerna.
Eller med torr pappahumor: – Det är väl inte lördag idag!
Hennes lillasyster lyder självklart under samma regler, trots att hon är smal som en sticka, men det var länge sedan barnen slutade att sucka.
Efter ett bad i sjön plockar en kompis upp kex men mina barn får inte smaka. Efter en fotbollsmatch bjuder en annan kompis på en hel bunke vattenmelon.
– Det räcker med en bit var, säger jag.
Kompisen sätter i sig resten medan mina barn tittar på.
Förra veckan gick vi till mottagningen för att väga och mäta min dotter. Vissa månader ser det bra ut, andra sämre. Upp och ner, men när jag följde kurvan bakåt slog det mig att under dessa tre år hade inget hänt. Hon låg på exakt samma linje då som när hon började på mottagningen.
Barndietisten försökte peppa mig.
– Ja, fast ni gör ju framsteg ibland. Det kommer snart resultat, ni gör ju allt rätt.
Men likväl hade vi inte gjort några framsteg alls.
När jag kommer ut från kontoret med nioåringens kurva på ett utskrivet papper frågar hon mig hur det såg ut. Och plötsligt orkade jag inte släta över och mörka mer.
– Det ser inte så bra ut, sa jag.
Sedan sitter vi tysta i bilen hem. Hon har aldrig tidigare frågat hur det gått med hennes BMI-kurva. Hon är ett barn, men på många sätt är hon mycket klokare än jag.
Trots alla mina försök att undvika kroppshets, all försäkran om att hon är fin och stark, och duktig på idrott, så har hon för länge sedan förstått att hon är annorlunda. Och någonstans på motorvägen bestämmer jag mig för att sluta mina försök att skydda henne och börja behandla henne som den kloka person hon faktiskt är.
Terese Allert och alla andra har förberett mig väl i min uppgift att stötta en självständig och stark flicka, men nu var jag på väg in i tabubelagt område.
Vi sitter hemma i soffan, bara min dotter och jag, och jag ska berätta för henne att hon är tjock. Om det ändå vore så enkelt att jag skulle förklara sex eller varför jag separerat från hennes mamma.
– Minns du vattenmelonen efter fotbollen, frågar jag.
Hon nickar.
– Minns du kexen efter badet?
Hon nickar igen.
– Vad tänker du om det? frågar jag.
Nioåringen börjar gråta.
Hon har känt sig annorlunda, orättvist behandlad och konstig under alla dessa år och jag har svikit henne genom att ta dessa beslut över hennes huvud utan att inkludera henne i processen. ”Varför är jag annorlunda?”
Jag kommer inte på vad jag ska säga. Istället börjar jag också gråta.
Min dotter slår armarna om mig och vi sitter och gråter ihop en lång stund.
– Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är så rädd att du ska bli sjuk, snörvlar jag.
När vi lugnat oss är jag än mer säker på vad jag måste göra. Allt tisslande och tasslande, även om jag haft goda motiv, har bara skapat problem. Så jag öppnar förbjudna samtalsämnen. Ämnen som vi som barn till jojobantande föräldrar vet inte är tillåtna. Ämnen som Terese Allert, alla andra förståsigpåare, och jag tidigare varit överens om att jag inte ska ta upp med mina barn.
Men jag vill inte förkorta min dotters liv med 13 år bara för att jag inte vågar prata om förbjudna ämnen.
Så vi pratar energiinnehåll i mat, och hur mycket energi som går åt vid olika aktiviteter. Vi pratar om vad som vore lagom att äta en vanlig skoldag och hur mycket extra som kan behövas en aktiv dag.
Nu är det för tidigt för att se vilka effekter vårt samtal har på hennes kurva, men jag är otroligt glad att min kloka dotter får känna sig delaktig i vår kamp för hennes hälsa, och jag skäms över att jag under lång tid kört över henne med beslut som bara fått henne att känna sig konstig utan att hon har fått sin rätt till en ärlig förklaring.
Jag önskar, precis som Terese Allert och alla andra som skriver om detta år efter år, att min dotter och alla andra unga ska kunna se sin egen storhet fri från hets kring kroppsideal. Men jag tror att den poängen har gått fram till oss föräldrar vid det här laget.
Vart fjärde barn i Sverige är i dag överviktigt och jag tror att det finns en stor anledning att prata om det med våra barn. Men jag behöver hjälp i det så att det blir bra för henne.
Så istället för att förbjuda mig att prata med min dotter vill jag att Terese Allert svarar mig på detta: ”Hur ska jag prata kilo med min dotter?”
Pappa Daniel
Fotnot: Av hänsyn till dottern skriver debattören under signatur. Redaktionen känner till skribentens identitet.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.