”Jag känner mig inte längre trygg inom politiken”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-04-24 | Publicerad 2016-04-23
Jag väljer att lämna mitt uppdrag som språkrör för Grön Ungdom i Stockholmsregionen. Men först vill jag berätta vissa saker.
Det var maj. Bilarna brann i förorten. Vi, samhället, valde att kalla det Husbykravallerna. Plötsligt var förorten på allas läppar. Det som dock gjorde mig frustrerad var hur politikerna endast valde att prata om bilarna som brann, och inte saker som var de primära utmaningarna i förorterna.
I samma Husby gick t.ex. endast 50 % av eleverna ut grundskolan med fullständiga betyg. Men det var sådant ingen politiker valde att prata om. Där och då började mitt partipolitiska engagemang.
Som så många andra ungdomar hade jag länge trott att partipolitiken och makt inte var något jag kunde vara en del av. Trots min bakgrund i civilsamhället.
Jag har alltid varit den som knackat på rektorns dörr. Den som varit ”världsadvokat”. Vägrat jämka mig med orättvisor. Jag gick med i min första förening redan som 8 åring. Jag har alltså växt upp i föreningslivet. Ändå var alltså tanken på mig inom partipolitiken så främmande.
Egentligen var inte skillnaden mellan de ungdomar som valde att bränna bilar för att få sin röst hörd, och jag som valde att engagera mig partipolitiskt så stor. Enda skillnaden var att jag hade en annan möjlighet. Ett annat sätt att kanalisera min frustration.
Det har jag också fått göra. Det har varit otroligt utvecklande att engagera mig inom partipolitiken.
Jag har fått opinionsbilda, skrivit otaliga debattartiklar, arbetat med organisationsstruktur, utbildat, mobiliserat medlemmar och varit extra drivande i migrationsdebatten.
Och jag hade mer att ge, egentligen.
Jag hade t.ex. sett fram emot att etablera utbildningspaketet jag drivit ytterligare för att förkorta startsträckan för engagemang. Engagemang på mer lika villkor. Sådant som kan förändra världar.
Mitt engagemang har gått ut på att staka ut vägen för andra, skapa förutsättningar för andra att blomma ut och tillgängliggöra politiken för fler. Det känner jag också att jag har gjort.
Precis som politikerna inte pratade om de primära problemen i samhället då under Husbykravallerna känner jag att samma sak händer nu inom partipolitiken. Jag saknar, och har saknat, politiker med passion, genuinitet och stark integritet. Dessa tre parametrar har även varit vad jag eftersträvat att vara, och hoppas att det framgått.
Vi har stora utmaningar i samhället. Samhällsklimatet har förändrats. Den politiska kartan har ritats om. Vi har fogat oss efter EU:s migrationspolitik och reviderat vår syn på medmänniskor i nöd.
Men i synnerhet har detta hänt: Vi har blivit mer misstänksamma gentemot varandra.
Den som känner mig vet att när jag gör något så gör jag det passionerat och helhjärtat.
Men någonting har hänt.
Jag känner mig inte längre inte trygg inom politiken eller mitt förbund. Jag känner mig misstänkliggjord av både politiken och samhället. Jag känner att jag inte hör hemma. Jag tvivlar över hur samhället ser på mig och mitt engagemang som svensk muslim. Detta handlar inte bara om vem som fått avgå för vad, utan en känsla som grott i mig.
Politik har alltid varit ett medel för mig, och aldrig ett mål. Jag kommer fortsätta kanalisera mitt samhällsengagemang via mina andra uppdrag och försöka bli den bästa versionen av mig själv.
Men absolut inte där jag inte känner mig trygg. Inte just nu.
Semanur Taskin
Språkrör, Grön Ungdom i Stockholmsregionen