LO står i vägen för jobb till flyktingar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-04-09 | Publicerad 2016-04-08

Debattören: Till sist vågar LO:s fd chefekonom säga som det är – att det finns en konflikt mellan facket och en lyckad migration

DEBATT. När man väl har lämnat makten kan man säga som det är. Det är en gammal vana inom arbetarrörelsen, praktiserad från minst Kjell-Olof Feldt och framåt.

Det som ämbetet eller den ansvarsfulla positionen gjorde det omöjligt att erkänna och som därför doldes av intellektuella krumbukter eller hätska utfall mot motståndarna uttrycks helt plötsligt på ett tydligt, rakt och intellektuellt hederligt sett.

Senast ut att verka i denna tradition är LO:s f.d. chefekonom Dan Andersson. I sin bok Tak för fattigdom skriver han utan att darra på (den blå) manschetten:

"De svenska kollektivavtalen håller uppe lönerna vilket, jämfört med länder med svagare reglering av arbetsmarknaden, leder till lägre sysselsättning för dem som har en utbildning under genomsnittet. Det visar konflikten mellan migration och fackföreningar, eftersom fackföreningars uppgift just är att förhindra press nedåt på löner och villkor. Det innebär att kollektivavtal på god nivå begränsar det överskott som migrationen skapar. Det är inte en etnisk konflikt utan den handlar om ekonomiska intressen.” (s. 199).

Detta stycke sammanfattar den senaste tidens debatt om lägstalöner, integration, flyktingmottagande och kostnader och sätter i öppen dager det som vänstern vägrat erkänna: LO står i vägen för såväl invandring som integration.

Andersson säger det uppenbara: att höga lägstalöner i kollektivavtalen minskar efterfrågan på arbetskraft med låg kompetens i förhållande till annan arbetskraft och skapar på så sätt ett sysselsättningsgap.

Det är detta gap – skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda och ännu mer mellan flyktinginvandrare från fattiga länder i Asien och Afrika och personer med västerländsk kunskap och utbildning – som gör invandringen till en kostnad.

Dels för att dessa människor måste försörjas med skattefinansierade bidrag i stället och dels för att invandringens dynamiska samhällsekonomiska vinster blir lägre än annars.

Eftersom kostnaderna för asylmottagningen blir så hög är vi tvungna att sätta stopp, vilket innebär att vi kan ge skydd åt långt färre än vi annars hade kunnat. LO:s makt står i vägen för respekten för den universella mänskliga rättighet det innebär att söka asyl, och om villkoren uppfylls, även få skydd.

För det andra sticker Andersson inte under stol med det faktum att det finns en konflikt mellan invandring och LO:s makt.

När borgerliga debattörer och andra har hävdat detta uppenbara och i den internationella litteraturen brett accepterade faktum har vi fått höra att vi skapar konstlade konflikter och har mötts antingen av tomma slagord (”jämlikhet är en förutsättning för integration”) eller av hätska attacker (”liberaler slår på dem som ligger ner”, ”borgerligheten vill bara ha billig arbetskraft”).

Dan Andersson skriver i stället rakt ut att det handlar om två olika intressen som står emot varandra. Det är inte arbetstagarens mot arbetsgivarens, utan den svenska arbetarens mot den utsatte flyktingens.

Några av världens mest skyddade och välmående människor har alltså ett intresse som står emot några av de människor i världen som är allra mest i behov av skydd och solidaritet.

Nu är det dags för den övriga vänstern, inte minst de LO-finansierade gaphalsar som den senaste tiden ägnat merparten av sin energi åt att förneka det uppenbara, att visa prov på samma hederlighet som Andersson, erkänna att dilemmat finns och sedan ta ställning i det och stå för det.

Eller måste vi vänta på att även ni ska gå i pension innan det kommer något vettigt från er i denna fråga?

Fredrik Segerfeldt

liberal debattör